Om igen.

dag 3 samma sträcka, en enda vilopaus vid vändpunkten. Och det kändes aningen bättre. Tycker fortfarande att det inte är speciellt kul, men nödvändigt.En viss förbättring kommer  nog att ske, men allt tar sin tid.
Det har ju tagit flera år att hamna i det här degiga tillståndet. Men det beror ju på förmaksflimret och cancerbehandlingen. Flimret har ju lugnat ner sig en del enligt ekg-testet, och det känns även. Och cancerbehandlingens biverkningar är inte lika svåra. Så det borde kännas positivt. Så småningom blir det väl så.
I morgon söndag blir det troligen vilodag. Vi skall också fira vår femtioförsta bröllopsdag. Samtidigt skall vi fira Dinos 40-års dag. Hoppas att han kan komma.

Dag 2.

Den daglig plågan som promenaderna innebär gick betydligt mindre uschligt än dag ett. Det blev 1,2 km. Klart över förväntan och med två vilopauser. Men jag inser ju att det kan bli sämre dagar . Men man får ju glädjas åt det lilla.

All vår början bliver svår.

Så var första dagen avklarad. Första dagen av mitt nya liv. Nej, så dramatiskt är det nu inte. Läkaren sade som så att om jag skulle kunna bygga upp lite muskler så skulle syresättningen fungera bättre. Flimret har lugnat ner sig lite, det har jag också märkt. Men det är den hemska andfåddheten som plågar mig. Har i kväll varit ute och försökt att motionera lite. Började med 550 meter.Låter ynkligt lite med avspeglar ju mitt konditionsläge. Skall också försöka bli av med en del överflödskilon.
Började i morse med att köra dammsugar på hela övervåningen, sedan gräsklippning. Visserligen med åkklippare, men det gäller ju att hålla sig kvar på maskinen. De muskler jag en gång hade hänger som blött hushållspapper på armar och ben. Ja, så illa är det. Får väl plocka fram envisheten som finns i generna.
Gårdagens äventyr på lasarettet tog lite musten ur mig.

Minnesvärd dag.

Har just kommit hem efter en drygt halv dags besök på vårt fina lasarett i “storstan” Lycksele. Har träffat en specialist och en del andra som skött provtagningar. Det finns mycket trevliga människor på vårt lasarett. T.o.m. sådana som inte trott fanns i dag. Kom hem med bara positiva intryck och något klokare vad gäller mina ständiga besök. I slutet av den mörka tunnel som jag befunnit mig i de sista åren, kan jag för första gången skymta ett litet hopp. Men det gäller att “bita ihop” och kämpa.
Tänker också göra detta.
I min barndom fick  jag lära mig att om man var riktigt i trångmål så skulle man be en bön. Tror att även det kan hjälpa. Den som lever får se, som det heter.
2017-07-05

3 månader.

Ja, så länge är det sedan jag skrev något alls på min blogg. Hade tidigare skrivit ett antal sidor om det som kallas ”återblick.” En kort version av mitt liv i “jämmerdalen”. Från de tidiga barnaåren och till den nya tiden som är nu. Från en uppväxt där det i början saknades både elström,rinnande vatten.
Där barnarbete förekom, lika för alla som växte upp på landet och tidigt introducerades i den manuella skogsavverkningen. Funderar på att samla ihop mina återstående krafter och försöka få “återblick” klart.