Haren och elektromagneten.

Detta hände en gång under” mitt arbetande för pengar liv”. Jobbet var  lång hemifrån i närheten av en stor anläggning, där man bl. a. även återvann gammalt järnskrot.. En dag när jag arbetade med att sätta ut höjder såg jag i avvägningsinstrumentet en hare. Den var innanför stängslet där det fanns en grön plätt med frodigt gräs. I närheten fanns också en  maskin men en jättestor elektromagnetisk skiva monterad på för att sortera metallskrot.
Plötsligt kom en stor dumper brakande och den lilla haren blev jätterädd och skuttade iväg.
Men i hastigheten kom den för nära magneten och vips satt  den fast. Vad månde då detta bero på? Hade haren via gräset så småningom fått i sig så mycket metall att det räckte för att fastna i magneten? Eller hade haren någon gång haft benbrott så att han hade spikar i benet?Eller hade den fått järnskrot i pälsen? Ja, man kan ju bara spekulera.

V-ledningar Robertsfors—Sikeå.

1976, under december månad, var jag på ett V-ledningsjobb i Robertsfors/Sikeå. Aluminiumfabriken  som nyss byggts i Sikeå behövde mycket industrivatten. Intaget till vattenledningen skulle bli just ovanför dammen vid bruket. Industrivattnet som togs direkt från älven hade en ledningsdiameter på 300mm. ytterligare en vattenledning lades ned på 160 mm diameter. Ledningssträckan följde delvis den nedlagda smalspåriga järnvägen som gått mellan bruket och hamnen i Sikeå.
Delar av sträckan var ganska vattensjuk. En kväll skulle rörmockaren och jag provtrycka  en sträcka av industrivattnet. Vid bruket hade vi en kompressor som skulle pumpa upp trycket i ledningen. Några kilometer mot Sikeå hade vi en grop i rörgraven där vi skulle plugga ledningen och sätta in mätutrustning. Men det började dåligt. I ficklampsljus, ymnigt snövall och frusna jordkanter halkade rörmockaren ner i gropen. Han rev upp ena handen med ymnigt blodflöde som följd. Ja då stod jag där ensam sedan jag skjutsat hem medhjälparen.  Började med att plugga, och sedan upp till kompressorn. Inget tryck kunde avläsas. Vi hade nämligen avläsningsmöjlighet i båda ändarna av sträckningen. Efter en dryg timme insåg jag att något var fel. Tog mig snubblande  efter den igenfyllda rörgraven till den nedre avläsningen. Ett par rörlängder från gropen märkte jag att det bubblade lite i geggan i den återfyllda rörgraven. Förstod genast att något inte stod rätt till. Gick ändå ned i gropen och lyssnade. Då märkte jag att det kom luft ur fel ledning. Inget mer att göra den kvällen. Klockan närmade sig midnatt och det var busväder.
Dagen efter satte jag en grävmaskin att blottlägga ledningen där jag sett det bubbla. Det visade sig då att ett par rör glidit isär. Det var nämligen så blött att när maskinen som fyllde igen larvade efter rörgraven så tryckte de blöta jordmassorna isär ledningarna. Tur att jag uppmärksammat bubblet så vi började på rätt ställe. Men det var så oerhört blött i den nyupptagna gropen att en grävmaskin hade fullt upp med att ösa vatten under reparationsarbetet. Men samma kväll kunde vi provtrycka igen med gott resultat.

Kiruna flygplats—utbyggnad.

1971 hade min arbetsgivare, AB Nils P. Lundh, räknat till sig ett jobb i Kiruna. Flygplatsens startbana skulle förlängas i sydlig riktning och i och med detta  även inflygningslinjen. Terrängen i sådan fjällmiljö bestod som vanligt av stenig mark/myr vatten och björk/videris.
Åkte upp i maj månad 1971. Efter en evighetsresa efter devis slingrande grusvägar så kunde jag skönja staden. Kände ju igen mig något sedan tidigare.( www.knaften.se/historia/lumparominne)
Åkte ut till fältet där arbetsplatsen redan var etablerad. Första veckorna använde vi kontorsbodarna till nattlogi. Meningen var att vi i arbetsledningen skull skaffa annan bostad för att sedan ta upp familjerna, vilket också skedde. (www.knaften.se/historia/en nostalgisk resa)
Resan hem över helgerna (110mil t.o.r.) tog 6 timmar enkel väg med ett stopp för tankning/toalettbesök. Så nog var det skönt att få upp familjen. Medan vi sov i bodarna på fältet behövdes ingen väckarklocka. Varje morgon kl 06:00 startade en DC 9:a och passerade över oss med inte allt för många meters marginal. Arbetet flöt på bra och det jag minns särskilt var att ett litet hus med instrument skulle flyttas ut efter nya inflygningslinjen. Instrumenten var då 1971 värda en halv million. Sedan misslyckade försök gjorts fick jag uppdraget att att flytta huset. Hittade 2 tillräckligt grova och långa tallar. Högg ner dom och byggde en kälke. Placerade huset på och spände för en bandtraktor. Transporten gick bra tills det var ca 15 meter kvar till de tidigare gjutna betongfundamenten. Det var så blött att bandaren började sjunka. Skaffade en hög med grova plank och 2 tums rörbitar. Sedan rullade vi huset för hand framåt och åt sidan och till slut stod huset på plintarna. Och helt oskadat. Fick lämna Kiruna den sista augusti det året och nog kändes det bra.  Men det mest bestående var nog ändå midnattssolen.  Efter ett kortare mellanspel på två andra arbetsplatser så hamnade jag  på hemlig ort i december samma år.
(www.knaften.se/gamla jobb/betongjobb vintertid)

En parantes som kanske inte hör hit men kanske belyser hur det var att ligga ute. Bilersättning för körning i tjänst var 250 kr fast per månad + 2:05/mil 1971.
I början på 1980 talet var det 300:- fast + 9:60/mil.
Då slog taxeringsmyndigheterna till. Samtliga tjänstemän på utejobben skönstaxerades 2 år i efterskott. Dessutom även straffavgifter. Svårt att  leva upp till de krav som ställdes angående  bevisning av tjänstekörningens exakthet. Det blev både dyrt, irriterande och onödigt.  Den utlösande faktorn var att en person i kåren hade “yxat till det” en längre tid.
Men det ju klart att taxeringsnämnden gjorde ju bara sitt jobb likväl som alla andra gör sitt.
Men man lärde sig ju alltid något.

Ett telefonsamtal kan betyda mycket.

I kväll när jag som vanligt satt vid datorn och bl.a. tittade på startlistorna från Gävletravet hände något trevligt. Telefonen ringde och jag hörde en mycket välbekant röst. Det var en kollega från den gamla goda tiden när vi båda arbetade för N.P. Lundh. Tyvärr så blir det ju alldeles för sällan som någon av oss tar kontakt. Det var verkligen upplyftande att få prata om, som det oftast blir, *gamla minnen*.  Efter att först ka kollat in hälsoläget och ev. krämpor på varandra så gled samtalet in på gamla jobb. Det började som sig bör om armbågakroken vid Universum. Där började min kollega sin anställning hos Petter. Varför den heter så är en väl bevarad hemlighet.
Ja så passerade olika objekt revy. Anderstorps idrottsanläggning, där vi sprang 100 meter på ca 12 sekunder med gummistövlar och overall( manuell tidtagning) Badmintonspel i minusgrader då bollarna av plast hade verkligt kort livslängd. Många många andra roliga saker koms i håg. I slutet kom vi in på stålverk 80 och dom trevliga middagarna i kontorsboden där jag agerade kock. Ja det var mycket mycket trevligt och upplyftande. För en stund så kändes man 20 år yngre. Men även det trevliga har ett slut så när domningarna i *telefonhanden* blev för besvärande så avrundade vi samtalet med att “nästa gång vi hörs får inte dröja lika länge”.

Betongjobb vintertid.

Hösten 1972 sade arbetschefen, på det byggföretag som jag då arbetade hos, nu ska vi *testa Nisse och se om han är något att ha kvar. Företaget hade fått ett jobb som var beläget en ansenlig sträcka från min bostadsort . Meningen var att jag skulle sköta det jobbet med arbetskraft från de närbelägna orter som fanns inom en radie på 10 km. Åkte till kontoret, fick en
bunt handlingar och en beskrivning på vart jobbet var beläget.
Nästa dag åkte jag iväg hemifrån. Det tog rätt så många timmar innan jag var framme. Väl framme så var det minus 28 grader. En bit inne skogen fanns en telefon placerad under en gran. Snödjupet var så litet att jag kunde åka bil ända fram. Sträckte ut handen och greppade luren för att ringa.
Telefonsladdens alla spiraler var så ihopfrusna att hela telefonapparaten följde med in i bilen. Där satt jag trött och frusen och försökte till att börja med få någonstans att bo.
Fick i alla fall till slut tag på ett källarrum hos en trevlig familj.
Dagen efter började jag med att bygga upp en arbetsplats med allt som behövs för att kunna blanda betong. Läget på platsen var sådant att det  inte var möjligt att kunna köpa färdigblandad betong. Ingen elström fanns utan den skulle anskaffas via ett dieseldrivet elverk. Det kändes som om jag hade tagit mig mycket vatten över huvudet. Gick där i skogen och planerade och fick då syn på en elledning. Följde den en bit och fick syn på en transformator. Fick då en snilleblixt, om jag skaffade en riktigt ordentlig kabel på några hundra meter så kanske det gick att få ström utan elverk.
Ringde strömdistributören och bad om en anslutning. Transingen är för liten blev svaret men vi kan byta till en större om du betalar fortsatte mannen jag pratade med. Vad kostar det frågade jag: 1500 kronor blev svaret. Även om det var ganska mycket pengar då så slog jag till. Det var de bäst använda pengarna under hela byggtiden(en dryg halv procent av anbudssumman). Nåväl vi fick fram manskapsbodar, ångpanna, vattentank, grus och cement. Cementen kom i 50 kilos säckar med 30 ton/lass. Grävmaskin och traktorer anställdes och det började fungera. Det var en ny erfarenhet att själv leda ett jobb från början till slut.
Jobbet blev färdigt i och med markarbeten och återställning sommaren efter. Det genererade en vinst som enligt arbetschefen var bra. På grund av den sekretess som omgav detta jobb så har jag utelämnat ortsnamn och platsnamn. Det kanske inte är lika aktuellt med hemlisar i dag men ändock för säkerhets skull. Kan inte tänka mej mina återstående år bakom galler.
Några händelser: Jul och nyårshelgen var ordentlig kalla det året. Hade en man som tagit på sig tillsynen. När jag kom tillbaka efter helgerna klockan ett på natten var det lugnt och stilla. Skötaren hade nog haft något annat för sig så det var en del saker som frusit sönder. Bl.a. en vattenpump av gjutgods, så det blev en lång resa till en verkstad som kunde svetsa ihop den.

En tragikomiskt rolig sak hinner jag med. Under gjutningsarbetena så fick jag förstärkning av en annan arbetsledare. Eftersom jag kände kollegan ganska väl hade jag på känn hur det skulle gå när han och kontrollanten träffades. Så jag sade: Du, jag sköter betongstation så då är du uppe vid objekten och tar emot. Hade bara skickat några skopor betong när jag ser kontrollanten komma med långa steg. Mycket upprörd säger han: Skall det gå till på det här viset får du slå igen. Det var en gammal helt okej man men det var något han inte var nöjd med. Med lite diplomati så ordnade det upp sig och i fortsättningen stod kontrollanten hela tiden med och bestämde när det var betong eller sten som skulle i gropen. Det flöt på jättebra och jag hade inga ögon på mej vid blandaren.
En outplånligt minne är kollegans ord senare: Du förstår Nisse, han släpper mej inte med blicken  en enda sekund. Tror till och med att tänker följa med när jag går till toalettkuren.

* Det var nog lite så den tiden att uppfyllde man inte kraven tillräckligt så var det bara att dra.