En överraskningens dag.

Har efter julaftons nattliga besök på vårt superbra lasarett sluppit de kroniska bronkitbesvären. Någorlunda i alla fall. Träffade en läkare som träffade rätt med en veckolång kur med cortison och antibiotika. men fortfarande är andfåddheten som en jätteryggsäck. En trappa i huset är precis lagom om jag inte bär på något.
Nu till det som överraskat. I dag var det dags för återbesök på “lassa” för blodprov. Med. mott. är en våning upp. Har som regel att ta trappen i stället för hissen. Sedan skull hörcentralen besökas. Två våningar till, samt kirurgavdelningen ytterligare två våningar. Totalalt fem våningar. För där finns god vän att besöka. Ja, efter lämnat blodprov skulle hissen nyttjas. Men fick för mig att testa hur långt uppför trappen jag klarade. Snart framme på öron och fick hörsnäckan repad på direkten. Sen upp till kompisen. En våning i taget med en kort pusta ut innan nästa våning. Helt överväldigande att klara fem våningar fots upp och sedan ner. Men när jag kom hem var våran trapp lika jobbig som vanligt. Har inte analysen klar än. Nu dags för inhalation nummer 3 i dag natriumklorid.

2019-01-09

Det blev ingen ljusning…..

Den inhalator som jag fick med mig hem för två veckor var nog bra men förfallet hade gått för långt i bronkerna. 05:00 söndags morgon var jag in till vårt fina lasarett med dess fina personal. Fick träffa en läkare som höll med om att det nog behövdes en kur cortison igen. Hem vid 06:00
Festade på grillad kycklingklubba och cortison. Sedan lyckades jag sova 2 timmar, bättre än ingenting. Ljusningen kommer nog nu men det tar ett par dagar. Ny dag, nytt ljus, nytt hopp. Hoppet får man aldrig släppa även om det är både motvind och motbacke.
Ps. Nu signalerar hörapparaten “slut ström”så jag slutar att skriva.

Kanske en ljusning i mörkret ?

I dag har jag återigen besökt vårt fina “lassa”. Min chefsläkare, som är lungspecialist, tyckte vid mitt senaste besök att jag borde få prova en
apparat*som omvandlar koksaltlösning till ånga. Enkelt förklarat. Skall andas in detta tre gånger dagligen till att börja med. Den kroniska bronkiten ställer till det så att det bildas mycket slem. Det finns även en lindrig kol som inte är alltför besvärande. Nåväl, nyss hemkommen från sjukgymnast i dag blev jag kallad till “lassa”. Fick mycket bra information om hur apparaten fungerar. Fick även prova hur det fungerar. En mycket trevlig och noggrann sjuksköterska  informerade. Med ålders rätt blir man väl lite trög så det behövdes nog extra undervisning.
Hur som helst, nu skall det laddas och andas in.

*PHILIPS respironics.

Mitt liv började i obygden.

Så lyder överskriften på de minnesanteckningar som jag samlat ihop. Tidsrymden är från 1939 till 1988. Har nu läst igenom allt igen. Så här med facit i hand inser jag att roten till allt ont har sin början i det enormt tunga arbetet från tidiga barnaår. Citerar slutorden: Kanske kan anteckningarna uppfattas som att en stor del av mitt liv varit en vandring i jämmerdalen. Men så är ju inte fallet,har själv alltid valt  den väg jag ville gå. Har alltid tyckt, att jag för det mesta, varit fylld av optimism och en aldrig sinande arbetslust. Och för det mesta ett glatt humör. Slut citat. Visst har det kanske funnits andra vägar att gå men allt är ju numera historia. Det finns trots allt en hel del russin att plocka ur “kakan”.

P7190001

SAVE0012

Sextiofemton års kalas.

I dag var min kära hustru och jag inbjudna att förgylla Arnolds födelsedag. I byn bortom bergen, Rödingträsk , närmare bestämt ormnäset. Där hade hans dotter och måg ordnat en riktigt trevlig sammankomst. Fick även träffa relativt nyinflyttade bybor och del semesterfirarare som har sina rötter i den stenhårda kronoparksjorden.
Under festens gång inser jag att i en del släkten känner jag minst fyra generationer.  I jubilarens fall kan jag till och med räkna upp fem släktled.
Det kan bara betyda att, ……ja kanske att minnet är gott. Hur som helst, en mycket trevlig sammankomst.