Detta är ju en gammal historia, men jag känner att jag måste skriva om den igen. Dels för att berätta detaljer från en viss match av många, dels för att belysa vilken småskurenhet/småaktighet vissa personer kan besitta. Samtidigt belysa att det är ett stort och tålamodsprövande arbete att få fram ett vinnande lag. Samt slutligen att redovisa vart dom aktuella spelarna tagit vägen.
Bästa fyran år 2000 är alltså vad saken gäller. Tävlingen var avsedd för klasslag och hade alltså ingenting med ev. klubb att göra. Även om, som i detta fall, alla spelarna tävlade för en bordtennisklubb. Några av spelarna tränade redan hemma hos mej, men mer än ett år innan tävlingen erbjöd jag mej att träna hela laget. Så skedde också och laget vässades så bra som möjligt. För en av grabbarna var väl inte pingis favoritsporten, men han lovade ställa upp för att skolans bästa fyra skulle få ihop fullt lag. Jag kämpade hela hösten med laget och denne speciella grabb. När vi närmade oss nyåret var det inte mer än 3-4 månader innan kvalspelet skulle börja. Kändes då som “jag tror jag ger upp.” Kom då på en lysande idè visade det sig sedan. Jag provade olika racketbelag för att försöka passa ihop grabb och belag. Hittade en typ av lång nabb (godkänt material) som passade grabben som hand i handske. Går inte in mer på detaljerna, nämner bara att hans spel anpassades efter det material han hade.
Men innan riksfinalen var det ju som sagt en del kvalmatcher. Vi hade en stenhård match mot ett lag från en Umeåskola. Känner stor sympati för det laget, vi var nämligen bara en ynka poäng från att bli utslagna.
Så var vi alltså klara för riksfinal i Jakobsberg den 12 till 14 maj 2000. Reste ner med tåg kvällen innan laget åkte för att rekognosera.
Så var det dags för match. Hade nog hoppats på att bli etta i gruppen, men mer realistiskt så var väl en andraplats trolig. Men där lyckades vi vinna en stenhård lagmatch och därmed bli gruppetta.
Ävenså kvalificerade att spela om platserna ett till och med åtta.. Kvartsfinalen vanns ganska lätt. Så ny dag och semifinal och den verkliga drabbningen mot ett annat norrlandslag. Det laget innehöll två superbra flickor som lätt skulle ta tre segrar mot oss, två singlar och en dubbel. Då var frågan hur vi skulle undvika att förlora den fjärde matchen och därmed missa finalspelet? Tro det eller ej men den frågan löste motståndarlagets ledning. Hur kan detta vara möjligt? Det var helt raffinerat och mycket tursamt.
Det var så att en av våra medföljande pappor hade gått in i duschen kvällen innan slutspelet. Då kom det in ytterligare två personer. De började prata om kommande semi och det framgick av samtalet att det var våra motståndare i den kommande semin. “Vår” pappa spetsade öronen och fick värdefull information. Det framkom att en av våra spelare, som ibland hade lite svårt att bemästra humöret, där skulle dom sätta in stöten och ta den behövliga matchen. Jag som tränare servade spelarna under matcherna. Vi hade även en lagledare som tog ut spelarna till de olika lagmatcherna. Förklaring: våra sex medföljande spelares inbördes styrka var P1*, P2, P3, F1** F2, F3. Spelordning i lagmatchen: Första match P3. därefter F2, P2, F1, och sista singeln P1. Därefter flickdubbel och sedan pojkdubbeln. * P1= pojke **F1= flicka Med uppgifterna från “duschen”tänkte lagledaren till. Det var alltså vår pojke 3 som skulle knäckas i första matchen och då var i så fall vår förlust ett faktum på sikt. Han ställde över P3 spelaren och satt in F3 Därmed flyttades F1 upp som P1. Allt inom reglerna och den inbördes spelstyrkan. Laguppställningarna hade lämnats in och första matchen ropades ut. Vår flicka 1 hade sålunda blivit pojke 3. Hon klev in i hagen för inbollning. Motståndaren såg ut som om han sett ett spöke.
Ögonen rullade, han fäktade med armarna pekade ömsom på vår flicka och ömsom på sin lagledare. Denne rusade bort till domarbordet, slet åt sig protokollet och vidare till sekretariatet. Jag vill ändra laguppställning skrek han! Då gjorde tävlingsledaren en dundertabbe. Jo visst bör du få göra det tyckte han. Jag protesterade med att protokollen är inlämnade och matchen utropad. Då kan inte några ändringar tillåtas. Tävlingsledaren vidhöll att när vi hade bytt så vore det rättvist att motståndarna fick byta uppställning i efterhand. Idiotiskt och regelvidrigt. jag gick därifrån, insåg att det inte var lönt att argumentera mera. Satte mej på läktaren med laget. Efter 45 minuter så ropades matchen ut igen.
Med den ursprungliga laguppställningen. För motståndarlaget hade ingen reserv, som höll måttet, att sätta in När första singeln börjat tog motståndarledaren en stol och satte sig vid hagen. Kanske i akt och mening att ge råd eller störa? Jag hämtade överdomaren med orden: Ska han sitta där kommer jag med att göra det. Mannen blev uppvisad på läktaren. Vi vann programenligt den första viktiga singeln. Så vi tog varannan match fram till 3-3. Då återstod den avgörande pojksingeln. Den vann vi med siffrorna 21-18, 21-19. Men vi var illa ute i den matchen. Vår bäste spelare fick en släng av “gummiarm”. Men pojken, som jag ett tag nästan gett uppmed, spelade som i trans. Han slog in forehandsslag som jag inte trodde var möjligt. När matchen var över gick jag som brukligt var över till motståndarlaget för att “skaka hand”. Men deras lagledare var fortfarande ursinnig, vägrade ta i hand och beskyllde oss för fusk. Men efter en stund kom det ner ett par föräldrar och tog i hand med mej. Såg tydligt att dom skämdes över sin lagledares uppträdande. Det om detta visar ju att man kan inte ta ut någon seger i förskott.
Efter den försenade matchen blev det en kortare rast. Så final som vanns över ett Skånelag med hela 7-0!!!!! Har läst tidningen Pingis referat många gånger. Där står att jag skulle fortsätta träna ungdomar tills jag blev 70. Men det blev faktiskt 75. En liten parantes igen. I går kom en av mina sista elever, tillsammans med sin mor, och överlämnade en fin bukett och önskade gott nytt år från hela familjen. Sådant känns verkligen i hjärteroten.
Åter till efterdyningarna. Åkte hem med kvällståget. På vägen hem ringde jag till en medlem i pingisklubbens styrelse. Hade väl förväntat mig typ: å vad roligt grattis eller något sådant.
Men döm av min förvåning så fick jag ett avmätt: Ja, det var ju bra. Det var allt. Efter allt slit i ett och ett halvt år med klubbens spelare. Bad också om att spelarna fick ett bra mottagande på flygplatsen när dom kom. Där möttes dom faktiskt av ett par damer som representerade kommunen.
Nästa mindre trevliga sak. Senare så hyllades laget vid en tillställning på djurparken. Men varken lagledare eller tränare blev inbjudna. Må så vara, men samma höst anordnades SOC i Umeå.
Laget fick biljetter dit. Fortfarande utan tränare /lagledare. Föräldrar reagerade och utövade påtryckning, till slut skulle ett par ledare få biljetter, men inget tal om lagledare/tränare.
Ja som ni ser kära ledare så är det inte alltid frid och fröjd inom idrotten. Brukar inte så gärna skriva om avigsidor ock småskurenhet. Men för en gångs skull så har jag bestämt mig för att berätta om småaktigheter och dåligt uppträdande. Ibland undrar jag över om sådana personer inte mår så bra alla gånger när man bär sig åt så där.
Spelarna då 10 år senare? Ja grabben med nabben slutade med en gång. Han sade bara , man ska sluta när man är på topp. 2 flickor slutade efter ett par år. En pojke jobbar och bor i Oslo. Spelar för ett lag i Bergen och för BTK Dalen i Uddevalla. En pojke och en flicka spelar för BTK Safir.
