Pingisarkivet: Sensationsseger- med fadd eftersmak.

Detta är ju en gammal historia, men jag känner att jag måste skriva om den igen. Dels för att berätta detaljer från en viss match av många, dels för att belysa vilken småskurenhet/småaktighet vissa personer kan besitta. Samtidigt belysa att det är ett stort och tålamodsprövande arbete att få fram ett vinnande lag. Samt slutligen att redovisa vart dom aktuella spelarna tagit vägen.
Bästa fyran år 2000 är alltså vad saken gäller.  Tävlingen var avsedd för klasslag och hade alltså ingenting med ev. klubb att göra. Även om, som i detta fall,  alla spelarna tävlade för en bordtennisklubb. Några av spelarna tränade redan hemma hos mej, men mer än ett år innan tävlingen erbjöd jag mej att träna hela laget.  Så skedde också och laget vässades så bra som möjligt. För en av grabbarna var väl inte pingis favoritsporten, men han lovade ställa upp för att skolans bästa fyra skulle få ihop fullt lag. Jag kämpade hela hösten med laget och denne speciella grabb. När vi närmade oss nyåret var det inte mer än 3-4 månader innan kvalspelet skulle börja. Kändes då som “jag tror jag ger upp.” Kom då på en lysande idè visade det sig sedan. Jag provade olika racketbelag för att försöka passa ihop grabb och belag. Hittade en typ av lång nabb (godkänt material) som passade grabben som hand i handske. Går inte in mer på detaljerna, nämner bara att hans spel anpassades efter det material han hade.
Men innan riksfinalen var det ju som sagt en del kvalmatcher. Vi hade en stenhård match mot ett lag från en Umeåskola. Känner stor sympati för det laget, vi var nämligen bara en ynka poäng från att bli utslagna.
Så var vi alltså klara för riksfinal i Jakobsberg den 12 till 14 maj 2000. Reste ner med tåg kvällen innan laget åkte för att rekognosera.
Så var det dags för match. Hade nog hoppats på att bli etta i gruppen, men mer realistiskt så var väl en andraplats  trolig. Men där lyckades vi vinna en stenhård lagmatch och därmed bli gruppetta.
Ävenså kvalificerade att spela om platserna ett till och med åtta.. Kvartsfinalen vanns ganska lätt. Så ny dag och semifinal och den verkliga drabbningen mot ett annat norrlandslag. Det laget innehöll två superbra flickor som lätt skulle ta tre segrar mot oss, två singlar och en dubbel. Då var frågan hur vi skulle undvika att förlora den fjärde matchen och därmed missa finalspelet? Tro det eller ej men den frågan löste motståndarlagets ledning. Hur kan detta vara möjligt? Det var helt raffinerat och mycket tursamt.
Det var så att en av våra medföljande pappor  hade gått in i duschen kvällen innan slutspelet. Då kom det in ytterligare två personer. De började prata om kommande semi och det framgick av samtalet att det var våra motståndare i den kommande semin. “Vår” pappa spetsade öronen och fick värdefull information. Det framkom att en av våra spelare, som ibland hade lite svårt att bemästra humöret, där skulle dom sätta in stöten och ta den behövliga matchen. Jag som tränare servade spelarna under matcherna. Vi hade även en lagledare som tog ut spelarna till de olika lagmatcherna.  Förklaring: våra sex medföljande spelares inbördes styrka var P1*, P2, P3, F1** F2, F3. Spelordning i lagmatchen: Första match P3. därefter F2, P2, F1, och sista singeln P1.  Därefter flickdubbel och sedan pojkdubbeln.   * P1= pojke **F1= flicka Med uppgifterna från “duschen”tänkte lagledaren till. Det var alltså vår pojke 3 som skulle knäckas i första matchen och då var i så fall vår förlust ett faktum på sikt. Han ställde över P3  spelaren och satt in F3  Därmed flyttades F1 upp som P1. Allt inom reglerna och den inbördes spelstyrkan. Laguppställningarna hade lämnats in och första matchen ropades ut. Vår flicka 1 hade sålunda  blivit pojke 3. Hon klev in i hagen för inbollning. Motståndaren såg ut som om han sett ett spöke.
Ögonen rullade, han fäktade med armarna pekade ömsom på vår flicka och ömsom på sin lagledare. Denne rusade bort till domarbordet, slet åt sig protokollet och vidare till sekretariatet. Jag vill ändra laguppställning skrek han! Då gjorde tävlingsledaren en dundertabbe. Jo visst bör du få göra det tyckte han. Jag protesterade med att protokollen är inlämnade och matchen utropad. Då kan inte några ändringar tillåtas. Tävlingsledaren vidhöll att när vi hade bytt så vore det rättvist att motståndarna fick byta uppställning i efterhand. Idiotiskt och regelvidrigt. jag gick därifrån, insåg att det inte var lönt att argumentera mera. Satte mej på läktaren med laget. Efter 45 minuter så ropades matchen ut igen.
Med den ursprungliga laguppställningen. För motståndarlaget hade ingen reserv, som höll måttet, att sätta in När första singeln börjat tog motståndarledaren en stol och satte sig vid  hagen. Kanske i akt och mening att ge råd eller störa? Jag hämtade överdomaren med orden: Ska han sitta där kommer jag med att göra det. Mannen blev uppvisad på läktaren. Vi vann programenligt den första viktiga singeln. Så vi tog varannan match fram till 3-3. Då återstod den avgörande pojksingeln. Den vann vi med siffrorna 21-18, 21-19. Men vi var illa ute i den matchen. Vår bäste spelare fick en släng av “gummiarm”. Men pojken, som jag ett tag nästan gett uppmed, spelade som i trans. Han slog in forehandsslag  som jag inte trodde var möjligt. När matchen var över gick jag som brukligt var över till motståndarlaget för att “skaka hand”. Men deras lagledare var fortfarande ursinnig, vägrade ta i hand och beskyllde oss för fusk. Men efter en stund kom det ner ett par föräldrar och tog i hand med mej. Såg tydligt att dom skämdes över sin lagledares uppträdande. Det om detta visar ju att man kan inte ta ut någon seger i förskott.
Efter den försenade matchen blev det en kortare rast. Så final som vanns över ett Skånelag med hela 7-0!!!!! Har läst tidningen Pingis referat många gånger. Där står att jag skulle fortsätta träna ungdomar tills jag blev 70. Men det  blev faktiskt 75. En liten parantes igen. I går kom en av mina sista  elever, tillsammans med sin mor, och överlämnade en fin bukett och önskade gott nytt år från hela familjen. Sådant känns verkligen i hjärteroten.
Åter till efterdyningarna. Åkte hem med kvällståget. På vägen hem ringde jag till en medlem i pingisklubbens styrelse. Hade väl förväntat mig typ: å vad roligt grattis eller något sådant.
Men döm av min förvåning så fick jag ett avmätt: Ja, det var ju bra. Det var allt. Efter allt slit i ett och ett halvt år med klubbens spelare. Bad också om att spelarna fick ett bra mottagande på flygplatsen när dom kom. Där möttes dom faktiskt av ett par damer som representerade kommunen.

Nästa mindre trevliga sak. Senare så hyllades laget vid en tillställning på djurparken. Men varken lagledare eller tränare blev inbjudna. Må så vara, men samma höst anordnades SOC i Umeå.
Laget fick biljetter dit. Fortfarande utan tränare /lagledare. Föräldrar reagerade och utövade påtryckning, till slut skulle ett par ledare få biljetter, men inget tal om lagledare/tränare.
Ja som ni ser kära ledare så är det inte alltid frid och fröjd inom idrotten. Brukar inte så gärna skriva om avigsidor ock småskurenhet. Men för en gångs skull så har jag bestämt mig för att berätta om småaktigheter och dåligt uppträdande. Ibland undrar jag över om  sådana personer inte mår så bra alla gånger när man bär sig åt så där.
Spelarna då 10 år senare? Ja grabben med nabben slutade med en gång. Han sade bara , man ska sluta när man är på topp. 2 flickor slutade efter ett par år. En pojke jobbar och bor i Oslo. Spelar för ett lag i Bergen och för BTK Dalen i Uddevalla. En pojke och en flicka spelar för BTK Safir.

Eftertanke

När nu pingisepoken är över så ägnar jag ibland lite tid åt nostalgiska utflykter i mitt “arkiv,”
Det vill säga, gräver i diverse lådor och kartonger. Hittade en liten dikt som jag skrev 2003.
Dikten manar nog en aning till eftertanke, och avspeglar en händelse bland många andra som alltid inträffar under en lång tidsperiod. Så lyder den.

Ideellt arbete- arbete med mening?

Att vara med i en ideell förening
I en sådan där förening med mening
Det var ju alltid något speciellt
Att få vara med och arbeta ideellt

Man arbetade hårt och såg många år gå
Ibland en klapp på axeln man kunde få
Man stretade på helt oförtrutet
Och anade ej att snart nalkades slutet

Med nya kvastar man började svänga
Det som välbeprövat var ville man slänga
Det som uppbyggt var under många år
Av detta nu inte mycket återstår

Vad var det egentligen som hände
Vad var det som gjorde att vinden vände
Vad var det som gjorde att det slutade fungera
Vad var det egentligen- Man kan bara fundera.

Blytungt

Nu har jag kommit till vägs ände vad det gäller min bordtennisträning. Har våndats länge för detta blytunga beslut. Nyss fyllda 75, med ett knä som i det närmaste gett upp, så har jag ändå förstått att allting har ett slut. Känner mej som en svikare mot de två elever som som fortfarande “envisas”med att tro att jag fortfarande har något att lära dom. Det var faktiskt jätteledsamt när jag efter nyåret 2010 gav beskedet att det inte skulle bli någon vårtermin.

Ja tyvärr så blir det att titta i backspegeln i fortsättningen  vad gäller pingis. Men har ändå hållit på med träning av ungdomar i 30 (trettio) år. Många hundratal har passerat min träningslokal under dessa år. Somliga har spelat en kort period på låg nivå. Några har däremot fortsatt länge och nått landslagsklass.

Och höjdpunkterna har varit många under dessa år. 1986/87 var jag lagledare för Västerbottens

flicklag. En oförglömlig helg i Njurundahallen i Sundsvall. När sista bollen var slagen stod vårt lag som svenska mästarinnor. I laget ingick min egen dotter Ulrika, samt två flinka flickor från Robertsfors,  Viktoria och Lena. I finalen mot Skåne drog Lena ett tung lass med tre segrar.

       Guld i elitserien för Öråns sk var också en höjdare.  Men där behövdes förstärkning i laget. Klubben hade ju bara tre egna spelare.  En sista höjdpunkt i detta inlägg.  Forsdalaskolans bästa fyra som tog SM- guld år 2000.  Hade tränat hela laget i ett år före tävlingen.  Av det laget är det bara en spelare som fortsatt med pingis.

30 år är ju en ganska lång tid. Under klubbens och pingisens storhetstid var det verkligen “drag under galoscherna” Jag hade ansvaret för logiet på Tannbergsskolan. Torsdag före Lapploopen var jag klockan fyra på morgonen på Ansia Camping. Drog ihop 150 madrasser från stugorna, fraktade upp dem till Tbg-skolan  ensam. Sedan på fredagkväll var det bäddning i klassrummen, men då hade jag en vältrimmad grupp till hjälp.

Men allting förändras ju med tiden. Pingisen i stort drabbades  ju av en kraftig nedgång.

Klubbens styrelse fick nya kvastar som sopade annorlunda. Klubben  för alla blev snart en klubb för få. De nya kvastarna sopade mest åt sig själva. En utländsk tränare införskaffades för stora pengar som inte alltid var vita. Efter några år var allt raserat. Pengarna borta och likaså de flesta spelarna. Det har varit sorgligt att se  allt som jag varit med och byggt upp har försvunnit. T.ex Kommunmästerskapet  för klasslag som jag startat och drivit framgångsrikt i 7 år är borta. Sista åren deltog 250 spelare från kommunens skolor. När min tränarkompetens helt plötsligt ifrågasattes fanns bara en sak att göra, lämna över till dom som kunde. Resultatet blev att KM lades ner. Största problemet, har jag förstått i efterhand, var att  träningen  jag bedrivit alltid varit gratis. För att få spelarna att betala 100 kr vid varje träningstillfälle direkt i fickan på tränaren var man tvungen att göra sig av med mej. Och det lyckades ju och nu får man skörda det som såtts. Som sagt var , det hinner hända mycket på 30 år.

Men minnena finns altid kvar. Och vill jag bättra på så är det bara att gå ner i träningslokalen i min källare. Väggarna är tapetserade med urklipp och vykort från alla ungdomar som varit här. Dessutom alla pärmar med resultat/protokoll från tävlingar/matcher.— Men saknaden får jag  ändå  lära mig leva med.

lina
En av mina tidigare elever beundrar bilderna från bästa fyran år 2000.

Bordtennisproffs i Portugal.

     PINGIS Bilden visar t.h.Carina Jonsson från Lyckselebyn Knaften. Här med tvillingsystern Sussanne vid ett besök hos ”gamle” läromästaren Pingis-Nisse. Carina har många års erfarenhet av både landslags och proffsspel. Nu senast efter några mycket framgångsrika år i Österrike, var det dags att prova något nytt igen. 2007 fick Carina ett mycket bra erbjudande från
Ponto do Pargo på Madeira. Laget består förutom Carina av Kinesiskan Zhang Ying Ying och Ryskan Zoya Novakovic
   Madeira diverse 2007 005 Denna lagbild är från Acores (jan.) när matcher skulle spelas mot lag på tre av nio öar. Två flygresor samt en båtresa. I tur och ordning först till Ponta Delgada, sedan Horta och sist Pico.
  Madeira diverse 2007 026 Carin på väg till matchen i Pico.
    Av 8 lag i Portugisiska högsta ligan är 6 lag från Madeira, en pingistokig ö med bra träning och många klubbar i olika divisioner. De fyra första lagen som går till slutsspel (semi o final) Serieettan Mirandela (Porto) mot fyran ACM Madeira. Carinas lag Ponto do Pargo (tvåa) mot trean Estrito. Resultatet från slutspelet kommer så småningom. Närmast åker Carina till Sverige och VM. Tillbaka till Madeira i början av mars.
   Madeira diverse 2007 011Ponta do Pargos hemmahall är den finaste hallen på Madira.
    adcppvsctmps_9fev_06Dubbel tillsammans med Zhang Ying Ying,  en mycket meriterad spelare. Zhang vann 1998 VM i mix tillsammans med Ma Lin.
  Madeira diverse 2007 003 Utsiktsbild över Ponta do Pargo på Madeira där Carina bor i en fräsch tvåa. Pingislivet består vanligtvis av 2 bt-pass per dag, fysträning, matcher på helgerna i klubb och landslaget.
Fritiden så många aktiviteter som möjligt,  bl.a. tennis simning och biljard.
Sist vill jag bara upprepa Carinas ord: ”Tänk vad mycket jag upplevt och varit med om tack vare att jag en gång börjde i  Nisses Pingisskola.”

Proffs på bordtennis.

     En gång för ganska länge sedan, närmare bestämt hösten 1988,hände följande. Ett par tvillingflickor kom till PingisNisses träningslokal för att lära sig grunderna i bordtennis. Båda var spegelvända men det upptäckte inte den arme tränaren. Så den ena fick börja träna med höger hand. En dag dök modern upp i lokalen och såg mycket förvånad ut. Felet uppdagades och rättades genast till.

SAVE0010

Det fanns även en hund med i spelet. Nämligen blandrasvalpen
Hobbe.
  2xhobbe . Sussanne och Carina Jonsson, som flickorna hette , turades om att sköta valpen och att träna. Det fungerade mycket bra. År lades till år. Flickorna fick en erkänt bra utbildning. Målet var hela tiden SM- och landslagsspel. Efter några år i källaren blev det även vissa träningspass med Öråns Sk. Så småningom blev det även bordtennisgymnasiet. Det absolut sista träningspasset i källaren var april 1995. Även deltagit i  seriespel med ÖSK. 1996 blev laget klart för elitserien. Laget förstärktes med elever frånLycksele bordtennisgymnasium. Säsongen 98/99 blev Öråns damlag Svenska mästerinnor. 99/00 förlordes finalen i tredje avgörande match. Sedan upplöstes laget. (Under rubriken bordtennis har tidigare hela laget presenterats). När laget upplöstes flyttade Sussanne och Carina till Hälsingborg. Båda var sedan länge etablerade i landslaget och med flytten fick dom bättre träningsmöjligheter. Samtidigt pendlade dom till seriespel med tyska klubbar. Carina flyttade till Österrike 2004 för proffsspel. 2007 blev det Portugal där hon fortfarande är kvar. Sussanne trappade ner tävlandet och skaffade sig ett arbete i Malmö 2006. I dag har är hon nybliven mamma till Emil. Så där kan man väl säga att cirkeln är sluten. Den lycklige fadern heter Peter. IMG_3211 Sussanne och Emil

Blandat 2007 371 (2) Moster Carina och Emil

Madeira diverse 2007 005 Carina och lagkamraterna Ryskan Zoya Novakovic.
Kinesiskan Zhang Ying Ying. Bilden togs i mitten av Jan.
I Acores vid seriespel mot lag på tre öar av nio. Två flyg-
och en båtresa. Ponta Delgada, Horta och Pico.
Madeira diverse 2007 026
Carina på en av båtresorna i den Portugisiska övärlden. Det Ni nu har läst är en kortkort sammanfattning av
två tvillingflickors resa genom livet som pingisspelare
och senare som proffs. Punkt för Sussannes resa blev barndopet i Margaretakyrkan i Lycksele i februari 2008.
PICT4915