Tillbakablick 17. 1963—1964.

Efter några månader fick jag en “egen” linje. Nummer 2, som gick mellan Duvbo—Bantorget och åter. Mellan 05:00-23:00 hanns det med åtskilliga turer. En tjej, Bettan, och jag delade på turerna. Förmiddag/ eftermiddag varannan vecka. Det fungerade bra men skiftgången, stressen som alltid fanns där,  samt oregelbundet ätande gjord att min min mage började må allt sämre. Så jag fick avsluta jobbet till sommaren och åka hem på rehab. På sensommaren, med hälsan stärkt så åkte jag tillbaka till Stockholm. Fick jobb på SLAB, ett företag som transporterade varor från/till Norra stationen. Då fick jag lära mig att hitta rätt inom hela Storstockholm. Det var riktigt spännande ibland, att se om man kom till rätt. Skall bara ta med en händelse som trots allt slutade väl. Hade lastat på Atlas Copco, bland annat borrstål som var längre än lastbilen. På väg mot Norra stationen skulle Danvikstull passeras. Där fanns det en rörlig bro som ibland öppnades när båtar skulle passera. Såg i backspegeln att en bil med betong från Sellbergs närmade sig i andra körfilen. Den skall jag nog hålla undan för, tänkte jag. Kollade i backspegeln, plötslig var bilen borta. När jag tittade framåt igen så blinkade det rött överallt. Bommen vid bron var på väg ner. Att bromsa hårt var uteslutet, borrstålet låg bara löst i klykan längst fram på bilen och skulle säkert ha fortsatt även om jag lyckats stanna. Gasade på och klarade både bom och efterräkningar, trots att det satt en brovakt i tornet. Ja, det äventyret slutade lyckligt. Men jobbet var ju nästan som i skogen, ett ackordsjobb. Det tärde och det blev för mycket slarv med maten. För ju mer man körde så påverkade det ju lönen. Tappade massor med kilon och till slut blev det ohållbart.
to be continued.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *