Tillbakablick 16. 1962—1964.

Beslutet var taget att slitet i skogen skulle vara historia. Ringde till Solnalinjernas kontor i Sundbyberg. Javisst, jag var välkommen på direkten. Hade turligt nog skaffat busskort tidigare. Körde 5,5 timmar i Lycksele, fick välja körsträcka på uppkörningen. Valde att åka till Lyckseles “Vällingby” som fanns på Södermalm. Det fanns nämligen inga kantstenar och bara grusvägar.  Så blev det då en tågresa på 15 timmar till centralen. Där sökte jag igen tåget till “Sumpan” och senare även Solnalinjernas kontor. Väl där utrustades jag med biljettmaskin samt    chaufförsväska med myntfack.  Och givetvis uniform med båtmössa. Bostad, i början fick jag via SJ, men den var ute vid södra stationen på Timmermansgatan. Ett stenhus där uppvärmningen bestod av fotogenkaminer som matades med polletter. Vi var tre chaffisar som delade rum. En göteborgare, en äldre man från Gävle och så lappen från Lycksele. Alla hade olika arbetstider. Man åkte SS-bussar från Mariatorget till bantorget, sedan SJ-bussar till garaget i “Sumpan”.Jag var ganska desorienterad men lyckades hitta till och från jobbet. Så följde en veckas övningskörning, därefter träning med ordinarie chaufförer på de 11 linjer som fanns. Sedan var det bara att ge sig ut i hetluften. Alltid enmansbetjäning, så det gällde att hålla rätt på/ropa ut hållplatserna. Och biljettpriserna som var från 60 öre med 10-öres intervaller upp till som mest 2 kr. Att hålla rätt på allt detta gjorde att det i början var svårt att hålla tidtabellen. Folk som gnällde och så denna trafiken. Började nästan tycka att jag hamnat ur askan i elden. Men det tog inte så lång tid innan rutinerna infann sig och det började kännas riktigt invant. Visst hände det ibland, särskilt i mörker, att jag fick fråga någon passagerare om vägen.
To be continued.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *