Så kan det gå.

Den 8-9 januari 2015 var jag kallad till NUS för en 2 dagars undersökning. Avsikten var tydligen av avgöra om en ev. operation behövde utföras eller var möjlig att utföra. Det är tydligen mycket om och men runt sådana operationer. Det är alltså de kärl som sköter blodförsörjningen till hjärnan. Efter en del olika undersökningar vid vårt eget Lasarett hade framkommit att s.k. plack fanns i halskärlen och som då orsakar förträngningar. Resultaten av alla undersökningar avlästes På NUS som då följaktligen kallade mej ganska snabbt. Inskrivning kl 13:00 torsdag, EKG BT blodprover o.s.v. togs. Innan ultraljud på kärlen skulle jag träffa en överläkare.
Var ju redan lite nedtryckt när jag åkte, och hans första fråga till mej var: varför är du här?  Nära att bli golvad men kom upp på nio, redogjorde för de olika turerna som varit så gott jag kunde. Så här är det sade han sedan. Vi opererar ingen som är 75 år och äldre. Riskerna är lite för stora. Mitt bäst före datum hade alltså gått ut för sex år sedan. Enda operationer på så gamla görs endast akut vid sk. tia/stroke fortsatte han.
Kändes som den avgörande “nocken”.  Tyckte ändå inte att han var otrevlig utan bara rakt på sak utan att linda in i silkespapper.
Men ultraljudet då frågade jag? Vill du fortfarande göra det undrade han. Självklart tyckte jag, man åker väl inte till NUS för ingenting. Ok, sa han åk ner till fys-labb och ha ett preliminärt besked tillbaka. Ny hör det det till historien att jag fraktades runt i rullstol   
för det var många och långa kulvertar och flimret jobbade på. Nåväl, ultraljudet på alla halskärlen utfördes noggrant och så småningom var det klart. Efter att en specialistläkare och ultraljudsmaskinisten gemensamt granskat bilderna i datorn så sammanställdes allt på en bild och jag fick en även pratstund med dem. Eter den stunden kände jag att jag måste ha blivit bönhörd. Det visade sig nämligen att det inte fanns några förträngningar utan högst normalt lite åderförkalkning.  Nu var jag vid gott mod igen när jag rullades upp till utgångsläget.Där väntade överläkaren på svaret. Men det var ju jättebra tyckte han. Kunde inte låta bli att fråga. Om jag varit 70 år hade du åtgärdat detta. Nej så lite är inget man gör något åt.  Trots det skenbart bryska bemötandet så har jag fortsatt stort förtroende för sjukvården.  Så rullade min medföljande mig till Björken där vi hann intaga middag innan hemfärden. Det som skulle ta 2 dagar var klar på 3 timmar. Men nog var det ytterst när att hela resan blivit ett jaså.
Kuriosa. Blev in/utskriven på mindre än 30 sekunder.En sköterska fäste namnremsan runt handleden. Då kom nästa och klippte av bandet och sa att nu får du åka hem. Det blev allmänt jubel på avdelningen genom detta, och en ny remsa ordnades.
PS: Det jobbar fantastiska människor inom sjukvården, och att en stressad överläkare kan låta lite brysk är försumbart DS:

2 svar på ”Så kan det gå.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *