Harjaktens vedermödor.

I den gamla goda tiden, innan skogarna genomkorsades av mängder av vägar, kunde en jaktdag bli synnerligen arbetsam.
Vi bodde ju efter den höjdsträckning som kallades Åliden, som på högsta punkten är ca 450 meter över havet. När det blivit ordentligt med spårsnö brukade far och jag traska iväg ner möt Örån där det oftast fanns gott om hare. Höjdskillnaden mellan utgångspunkten och ån rör sig om ungefär ett par hundra meter. Ganska snart fick vi igång ett hardrev och förväntansfullt sökte vi oss pass. Men efter ett par bukter så bar drevet iväg uppför berget och så småningom utom hörhåll. Så efter någon timme så var det bara att trampa iväg i snön uppför berget. Snart kunde vi höra hundskallet och förstod att hardrevet buktade ända uppe på höjdsträckningen.  Väl uppe så blev det att söka sig ett bra pass men innan det var fixat så tog haren vägen nedför berget tillbaka till utgångsstället.* I  bland så fanns lite ork kvar så vi pallrade oss ner igen, och samma sak upprepades igen. När vi på nytt kom upp igen var orken slut så det var bar att ta sig hem. Det var väl inte alltid att jakten slutade så men det var väl 50/50.

Många år senare så följde jag med min bror på en likadan jakt. Den slutade vid landsvägen uppe på berget men den gången hade vi nog fått tag på en skvader för när vi följde harspåret uppför berget mot vägen så kunde man  se att det började finnas vingslag bredvid harspåret. Harens spår blev svagare och svagare och till slut upphörde dom helt. Efter timmar av sök var det bara att avsluta jakten. Ja, så kan det gå ibland.
I övrigt har denna dag präglats av idrott i alla former, bl.a. slalom som var i bör på dagen. Men man blir till slut ganska less på dessa expertkommentatorer som skall analysera alla vinklar på pjäxor, skidor och höfter och som tror sig veta varför det blev som det blev.
Förresten så vågade jag mig ut i solskenet för en stärkande promenad, riktigt skönt men nog känns  det som kraften blivit kvar i op-salen. Men på sikt så skall jag väl återhämta det mesta. Och nya drivknuten fungerar bra.

* Vi provade ibland att vänta på att drevet skulle komma tillbaka, men så länge vi var nere vid ån så stannade haren uppe på berget.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *