I den gamla goda tiden—och en nyfiken hermelin.

För ett bra antal år sedan, närmare bestämt 1950 eller kanske 1951 skulle jag få följa med älgjaktslaget som fanns på hemtrakten.
Förvisso var jag nog för ung efter den tidens regler men reglerna gjordes ibland om lokalt. Förr var inte inte ordet skogsbilväg uppfunnet så det var att tjava på och gå långt ut i vildmarken. Vi skulle till ett område dit jag tidigare aldrig satt min fot. Av lätt förståeliga skäl skulle jag till, som jag uppfattade det, ett fiktivt pass. En annan sak som var annorlunda förr, man skulle ju ut mitt i natten. Det var nämligen mörkare än kolsvart när ett gäng begav sig ut att säkra flanken västerut. Efterhand som vi gick
lämnades passare på lämpliga ställen och till slut var vi två kvar. Till slut stannade vi till och den jag följde med pekade ut i mörkret mot vad som skulle betyda västnordväst. Han säger att om jag går ca. 700 meter skall jag komma till en avlång myr där det finns rester av en lada. Jag ger mig iväg och passerar en höjd där det finns mycket tallplantor av halv meters längd. Ser inte ett dyft men den tiden var hörseln bra så jag kunde tydligt höra att ett flertal älgar springer iväg med dunder och brak.
Nåväl, jag kom fram till en myr och när det så småningom ljusnade litet kunde jag hitta igen ladan. Efter den långa promenaden hade jag blivit ordentligt svettig så efter en stunds sittande så kom kylan krypande. Och vad värre var , sömnen höll på att ta överhand. Men tack vare en liten hermelin kunde jag hålla mig vaken. Tydligen bodde ha i resterna av ladan och var väldigt nyfiken på vilken inkräktare som kommit, så han tittade fram än här än där. Hundföraren startade väl någon halv mil bort så det blev en lång lång dag utan någon som helst kommunikation med andra passare. Jaktradion var väl inte en uppfunnen än.
Resten av denna dag är nog raderat för jag minns inte hur, var och när jag kom mej hem från vildmarken. Ej heller om det blev något byte för laget och jag kan inte fråga någon hellre för jag är tydligen den siste kvarvarande.
Något senare under jaktperioden fick jag ett pass bara ett par km från hemmet. En liten delvis skogbeklädd backe ute på en myr.
Ett synnerligen trevligt pass men  blev jag tvungen att stanna hemma en dag för att potatisen skulle grävas upp. När jag kom tillbaks till passet påföljande dag hade en älg passerat precis där jag skulle sitta. Då var jag inte riktigt så glad.
Om det finns någon poäng i detta skrivna så är det väl att jag med hermelinens hjälp lyckades hålla mig vaken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *