Åven ett träd måste någon gång dö.

1973 lämnade min far oss, alldeles för fort i mitt tycke. Men som människa härskar man ju inte över liv och död.
Nåväl, jag fick överta min fars plats i Rödingträsk  älgjaktslag. Under de första 15-20 åren hörde jag varje jakt talas om: Jo du kliv å vid stortall´n å sä gå du över bäcken in på vårä å sä sätt du däg oppa backhôbben.  Eftersom  jag under de åren aldrig dragit ett pass med utgång från Övre Vänjaurbäcksvägen så var jag ovetande om stortallens läge. Men så småningom hamnade även jag där med lottens hjälp.
I kväll var vi ute på en liten utflykt med bil och passerade just nämnda stortall. Döm om min förvåning när jag såg att den synbart pigga tallen hade gett upp fullständigt. Den till synes friska tallen, visserligen torr, hade förtärts inifrån. Kom osökt att tänka på hur människor kan brytas ned inifrån och ändå kan se friska ut på utsidan.  Tallens sjukdom var nog en typ av röta, och hade det inte handlat om ett träd hade det förmodligen hetat cancer.
P5250011

P5250012

P5250010

En annan kuriosa är att denna tall har stått vid den gångstig som  funnits från Hornmyr via Åliden och nybygget Vidinge till Knaften.
Detta Vidinge hade påbörjats i början av 1800-talet men aldrig blivit färdigt bebyggt. När professor Zetterstedt passerade Vidinge år 1832, under sin vandring från Hornmyr till Knaften, kunde han konstatera att Vidinge var öde och antecknade detta i journalen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *