4 Månader senare.

Nu är vi framme vid månadsskiftet jan/feb 1948.  hade nu varit en självförsörjande timmerhuggare i 4 månader. Fortfarande var jag, vad man med dagens mått kallar, ett barn.  Hade väl kanske fått lite mer muskler,kanske blivit mer teknisk vad det gällde att fälla tallbumlingarna.  Det var under den manuella huggarepoken mycket avgörande hur du lyckades med fällriktningen. Rätt fällt samt utnyttjande av undervegetationen kunde man spara oerhört mycket kraft. Att rulla en stor timmerstock var betydligt enklare än att dra fram den för hand. Som rätt liten och svag var man tvungen att arbeta väldigt tekniskt för att kunna uträtta något. Det gällde också att ha lite ork kvar när det äntligen var dags att åka hemåt. Det var nämligen uppför hela vägen hem. Nog hände det någon gång att jag helst skulle ha velat krypa in under en gran och bara somna.
Under februari hade vi kommit fram till Skohödalsbäcken.* En bäck som gick i en mycket djup ravin. Där byggde vi oss en riskoja med tak och vägg på baksidan. Då fick man en hygglig chans att torka de ibland genomvåta kläderna. Samtidigt hade det snöat kraftigt den senaste månaden. Det innebar att vi måste hjälpa till och skotta vägar så att köraren kunde samla  ihop virket.
* Namnet betyder att man efter bäcken samlade ett visst sorts gräs som var väldigt lämpat att ha i kängskorna i stället för strumpor.

Ett svar på ”4 Månader senare.”

  1. Ja jag kan räkna ut pga föregående tid/ålderuppgift att du var på det 14:e året. Idag är det nog ingen som vågar släppa iväg en så ung pojke på de uppdrag du beskrivit. Det skulle nog inte fungera i dagens samhälle med curlade barn som är beroende av sin laptop och facebook. Ha en bra kväll. peäss// vart har rimbirgit tagit vägen //deäss

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *