Nyfiket igen.

Denna historia är från “gamla goda tiden” medan jag bodde kvar på torpet. Hade en kamrat, som var ungefär i min ålder, och bodde i en by 9 km bort. En dag när jag var och hälsade så sade han.
Det bor en väldigt vacker flicka i en by ungefär 2 mil bort. Du måste följa mej dit för jag vågar inte fara ensam. Tja, vad gör man inte för uppoffringar för en kamrat. Till historien hör att han bara ville titta om hon var så vacker som det sades. Nåväl, upp hojarna och vi trampade iväg. Det var en pärs, för en så backig ock krokig grusväg hade jag aldrig åkt. Inte ens att cykla till Hornmyr uppför marrabacken var i närheten. Ja,ja vi kom så småningom fram till gården där flickan bodde. Först mötte vi en äldre syster som sade, jaså hä ä Vänjabäckpojka som kôm. Vi fick i alla fall en titt på den som lockat min kompis till denna jobbiga cykeltur. Jag kan nog hålla med om att rycket hade talat sant. Sedan var det bara att återvända hemåt. Den dagen blev det 6 mil på cykel efter dåliga grusvägar. Nog var jag duktigt trött efter den resan. Men vad gör man inte för en bra kompis.
Skulle tro att året var ungefär  1947.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *