Den 29 juli 2010 skrev jag, under fliken historia, om reinkarnation. Är ju övertygad om att min och tvillingarnas favorithund Hobbe kommit igen i en annan skepnad. För ungefär tio dagar sedan så visade sig denna skepnad för första gången i år. Där vid Hobbes favoritträd satt denna padda igen. När jag sade “hej Hobbe” så tittade paddan upp och kom sedan i sakta mak, på en meters håll stannade den och tittade på mej. Kunde genast känna igen Hobbes sorgsna ögon från det han blev obotligt sjuk.
Det är nu drygt 10 år sedan Hobbe blev placerad i min egen Jurassic park. Och här är bilden från den, våren 2011. Och bilden nedan visar hur “Hobbe” ser ut närmare bestämt 4:e maj.
I lördags tog vi en sväng in till stan, nöjestur, och besökte Makkan. Köpte med oss ett par jättegoda smörgåsar + dricka. Skulle åka vägen efter Öreälven som går mellan Åsele- Örträskvägen. En fin sträcka med fin natur och forsar i älven. Men ingenting var sig riktigt likt. På de sista åren har det tillkommit massor av kalhyggen på båda sidor om vägen. Men vid Lilla Hollywood var det lämnat en remsa med skog närmast älven. Vi tog en promenad ned till älven för fikapaus. Det var sövande att sitta vid den brusande forsen men det blåste ganska kall för solen gömde sig bakom molnen. Men jag han tänka många tankar om det år som förbrukats på slitet i skogen. För på andra sidan älven ligger ju Guldgruvberget där jag började i skogsarbete 1947.
När vi svängde av från Åselevägen var det första som syntes en tippad soptunna. Av någon anledning har den hamnat i diket och vält.
När vi åkte in till Överselet såg det inte bättre ut. Och en annan sak som är märklig. På rastkojan sitter nu en skylt som säger Ytterselet. Sedan jag föddes har det hetat Överselet; och Ytterselet har varit ovanför Mörkforsen närmare Bratten.
Ja ingenting är sig likt. Den tiden då det var 3-4 km
gångväg ner till Öreälven då fanns det mycket skog kvar och ingen nedskräpning.
Ibland är färändringar bra, men inte alltid.