Ett livstecken–ett långt sådant..

Det har varit mycket emot en period igen. Så pass att lusten at skriva på bloggen har varit obefintlig. Som vanligt började det med en grym infektion, i luftvägarna, som krävde antibiotika.
Har snart tappat räkningen på alla kurer jag genomlidit sedan 19 nov. 2009. Denna gången slogs magen ut fullständigt och totalt. Den fungerar ungefär som komposthinken. Dessutom har vallningarna fått ny fart. Inte nog med de motgångarna, i lördags när jag skulle fota på Kupans modevisning strejkade kameran.  Tråkigt skriva utan att ha tillgång till bilder.
Om jag nu skall anstränga mig att försöka se något positivt så kan jag berätta om avslutningen på KOL-skolan i tisdags. Man blir ju faktiskt glad av att träffa dessa fantastiska människor som firar  10-års jubileum som KOL-team. Teamet består av kurator, sjukgymnast, dietist, arbetsterapeut och sjuksköterska. Och så förstås överläkaren från medicin. Dom gör sitt allra yttersta för att hjälpa människor med problem. För min egen var det ett glädjande besked att min syreupptagning var som på en frisk människa. Naturligtvis då som en äldre frisk. Jag kan tydligen sudda bort KOL-stämpeln och det känns ju bra, men de problem som finns är dock fortfarande kvar.
Så det blev bestämt att vi skulle starta om från noll och förutsättningslöst börja med nya undersökningar. Ser verkligen fram emot detta men är medveten om att det kan ta lite tid. Jag är ju faktiskt inte ensam som behöver hjälp.
I dag ledsnade jag på att inte kunna ta kort. Så jag åkte in till stan på en snabbvisit. Besökte en en bra fotoaffär där jag fick snabb hjälp med att inhandla en kamera i lagom prisklass. Tänker ju inte bli någon paparazzifotograf. På väg till bilen passerade jag en mackbar. Tänkte att jag må väl göra ett besök. Fick med mej en jättegod macka hem som även Milou fick smaka på. Där kan man gott säga att man” fick valuta för pengarna”.
Har de senaste dagarna “knölat “på med att måla. Det ha ju varit ont om dagar med tillräcklig värme med det har ju blivit bättre. Så nu är det 4 meter vägg kvar och så förstås en del  fönster: Men nu skall jag ta det lite lugnt ett tag för jag skall spara lite terapiarbete åt sommargästerna.
Och så har knäet bråkat för det gillar inte detta upp och ned i stegar och ställning.
Men det värsta har jag sparat till sist. Om två dagar är det fredagen den 13:e. Inte nog med det , skall till bilprovningen med två “gammbilar”. Årsmodell –85 och –88. Så håll tummarna.
P5110003-1
Förstukvisten äntligen helt klar.
P5110002-1

Här kan man tydligt se att slutet närmar sig.

2 svar på ”Ett livstecken–ett långt sådant..”

  1. Skrivarlusten kom igen…
    Bilar gick igenom sen…
    Du har inte längre kol…
    Sommar väntar oss med sol…
    Mitt i denna sjukdomspersen…
    Målar du nu på ”slutversen”…
    Kan du tänkas kroppen spara?..
    Och nu mera rofylld vara…??
    Med Kerstin njuta våren skön…
    En värld som blir alltmera grön….

  2. Så fin farstukvisten blev! Du vet väl att det bara är skrock det här med fredagen den 13:e? Har för mig att jag läst om en undersökning angående denna dag, och statistiskt så händer det inte fler olyckor den här dagen än någon annan dag.
    Ta nu och vila knäet. Kram.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *