Hyggesbränning- ett hett jobb.

1947 började jag min timmerhuggarbana på kronoparken Örålandet. Ett par år senare var där ett hygge på över 100 hektar. Vadå ensam? Nej självklart hade jag inte ensam åstadkommit hela detta kalhygge.  Runt 50- talet skulle då detta hygge brännas. Jag och en granne hade utsetts till att sköta tändningen. Vi fick varsin fotogenspruta, med pumpanordning, som rymde 20 liter. Denna spruta var som en eldkastare när man pumpat upp trycket. Den bars på ryggen som en ryggsäck och den läkte så där lagom att skjortan var  blöt hela tiden. Hygget var kvadratiskt med ca kilometerlånga sidor. Man började alltid med att bränna av sidan mot vinden, för att minimera risken för att elden skulle sprida sig i fel riktning. Ett ganska hett jobb och med all den besvärande rök som låg på under de timmar det tog. Sedan var det att traska vidare runt hygget för att tända i medvind. Det tog nästan hela dagen innan det mesta var tänt. När det mesta var bränt fick de flesta av personalen gå hem sent på kvällen. Men jag och några tappra till fick uppdraget att patrullera runt hygget hela natten. Det var ganska sent på hösten så det var mörkt. Men det var en fördel då såg man lättare var eldhärdarna var. Klockan nio dagen efter fick vi avlösning . Då hade vi så att säga varit i elden i 26 timmar. Men det klart vi fick ju betalt . Men det var skönt att få gå hem och byta de fotogenstinkande kläderna. Och många dagar hostade man av all rök man fått i sig.
Kanske det var början till det som påstås vara KOL.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *