Kvarnbilden som väckte minnen från svunnen tid.

I dag när  jag bläddrade igen Västerbottens Folkblad  såg jag en artikel som väckte minnen. Artikeln handlade om  kvarnen i Överklinten.
Innan jag går in på de minnen som väcktes till liv kan det kanske vara av intresse  med lite fakta.. Kvarnplatsens historia går förmodligen ända ner i medeltid då de första bönderna slog sig ner i byn. De tidigast bevarade kartorna från 1700-talet visar att det fanns flera skvaltkvarnar vid ån. Kvarndriften i ån (Rickleån) är av gammalt datum. Under 1800-talet fanns tre skvaltkvarnar i Kvarnforsen. År 1900 bildades ett aktiebolag med byns bönder som ägare. De köpte två av kvarnarna, rev dem och byggde en modernare kvarn med turbindrift. Kvarnen har under årens lopp brunnit tre gånger men alltid byggts upp på samma ställe. Driften i kvarnen pågick till mitten av 1970-talet. Därefter började ett långsamt förfall.
Strax innan det slutgiltiga förfallet bildades 1999 en kvarnförening. Med mycket pengar och ännu mer ideellt arbete har kvarnbyggnaden restaurerats. Slut citat. Källa: Överklintens Kvarnhotell/historia. I dag finns där rum med hotellstandard och ett fullt utrustat restaurangkök. Men för tillfället är anläggningen kallställd i väntan på ny arrendator. (Källa VF:s artikel)

Så var det minnena som återstår. 1949/50 när jag arbetade som dräng ingick att vid ett flertal tillfällen åka upp till kvarnen med säd för att få den mald. Det var inte bara att slänga in säcken i skuffen på en bil och åka, utan det blev att” sela på” hästen och med lastvagnen med järnskenor på trähjul åka de 7-8 km till kvarnen. Det var en skramlig tur efter grusvägarna som också tog tid. Men förr fanns det tydligen tid så det räckte till. Minns hur spännande det var första gången jag skulle backa in lastvagnen efter den inte allt för breda bryggan och in i kvarnen. På sidorna om bryggan var det ett par våningars fallhöjd. Men hästen hade varit där många gånger och gjorde inga misstag. När jag nu ändå har fört lastvagnen på tal så hände ett missöde när jag körde mjölkkrukorna från Fräkenbäck de 2,3 km  till allmän väg. Vände lite för tvärt med lastvagnen som delade sig och stötte omkull mjölkbryggan och 60 liter prima mjölk vällde ut i diket. Var då ganska ny som dräng så det måste ha varit en mardröm. Precis när mjölken mjölken vällde ut slutar det minnet. Hur jag tog mig hem och om eller hur jag förklarade fadäsen finns och har aldrig funnits det minsta spår. 

Däremot har jag ett betydligt angenämare minne  av en häst/lastvagnstur en mörk och ljummen augustikväll. Skulle åka hem från Överklinten till gården där jag bodde/arbetade. På kuskbocken fick jag sällskap av en ung och fager mö en liten sträcka av vägen. Nog kanske hjärtat hoppade till lite extra, eller var det månne stenarna på grusvägen som ordnade till detta. Men det är ju givet att när jag kom från obygden, där det knappast fanns ett kjoltyg, och besökte byn och såg alla vackra flickor—— jo nog förstår jag hur ett barn känner vid första besöket i en godisaffär.

Ett svar på ”Kvarnbilden som väckte minnen från svunnen tid.”

  1. Ja, vad ska jag säga. Det låter som om det var hundra år sedan detta hände. Intressant att få höra om en svunnen tid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *