Så var det dags igen.

I går torsdag var det dags igen. De sex månader som gått sedan första sprutan har varit allt annat än behagliga. Men ändå, efter pryandet var det bara att traska iväg till vårdcentralen* för spruta nummer tre. Själva proceduren med sprutan tar ju bara en minut. Men eftersom man ligger ner under appliceringen så passar man på att ligga kvar en stund . En snäll och rar sköterska måste ju stå kvar och höra på när jag klagar på alla hemska biverkningar och rent allmänt tycker synd om mej själv. Men sedan jag kom hem så kollade jag på nätet om biverkningarna av denna sorts injektion.
Men “hovvaligen,” om det bara blir det som plågar mej nu så har jag tydligen sluppit lindrigt undan.
En tanke som slagit mig sedan jag läst på är att det hade nog inte varit så dumt att börja läsa på om allt som kunde hända. Sedan hade man kunnat överväga om det var värt  det eller inte men denna behandling. Men när, eller om, olustigheterna tar slut kommer jag nog trots allt vara nöjd. Har bestämt mig för att försöka stå ut i ett år. Då inför den femte behandlingen måste nog göra en ny bedömning om fortsättningen. Av oss tre syskon har alla tydligen dragits med denna föga avundsvärda gen. Min syster gick bort många år för tidigt. Vill väl inte säga slarv men olyckliga omständigheter gjorde att sjukdomen upptäcktes för sent. Den sjukdomsbild som då följde sitter som en tagg i mitt hjärta och har nog haft en viss betydelse när jag själv ställdes inför faktum.
*Varje gång jag svänger ned mot Stenbergska minns jag alltför väl när jag körkortslös och med obilvana körde in likbilen i snövallen. (Läs blomsterhandlarens springpojke)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *