Ur minnets arkiv—nattlig schackkamp.

I granngården på Myrliden fanns två något äldre pojkar som kunde spela schack. När dom 1945 började lära mig hur alla olika pjäser kunde flyttas så blev det naturligt nog bara förluster för mig. Så småningom så blev ju matematiken i spelet uppenbart för mig. När jag under andra året började vinna alla partier så slutade dom spela med mig. Sedan blev det stiltje tills jag fick MC-kort och kunde åka till Knaften. Där fanns ett helt gäng med spelare som tävlade mot varandra många kvällar i veckan. (Det var ju tiden före TV) Som början var hemma så fick jag en massa däng men så småningom plockade jag dom en efter en. Till slut återstod en man som då verkade oövervinnerlig.
Han hade en taktik att nästan sluta flytta* pjäser om han hade dålig ställning. Motståndarna tappade oftast tålamodet och gjorde egna förhastade drag. Det hade även drabbat mig tidigare.  Så en vinterkväll var det dags för ett parti mot denne man. Han var, vad man brukade säga, gammpojk och bodde uppe på vindan i ett hus beläget på “svidja”. Kom dit vid 19-tiden och partiet startade. Efterhand som tiden gick så började jag  få  en vinnande ställning för mina pjäser. Det insåg även motståndaren. Han började i vanlig ordning att vissla och ta jättelång tid mellan sina drag. Men jag hade redan vid starten bestämt mig för att inte påverkas  och därmed göra förhastade drag. Tänkte bara: Vissla så mycket du kan Knut för nu tänker jag vänta ut dig. Jadå, framemot klockan ´två på natten gav han upp. Det var en skön känsla att i vinternattens månsken sätta sig på hojen och åka de 1,5 milen hem. Sista hindret i Knaften var undanröjt. Fortsättningen av schackkarriären, som blev ganska lång, får bli en annan historia.
*Så småningom började det användas klocka. Då blev det rättvist.

En kuriosa: Ledstången i trappen upp till mannen hade min hand glidit efter många gånger. Huset bytte ägare flera gånger sedan mannen avlidit. När jag skulle göra ett kubbspel så lyckades jag bli ägare av den gamla ledstången som då var utbytt. Det känns fortfarande vant när jag tar kastpinnarna i handen. Och så blir jag påmind om schackpartierna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *