Storbröten i Öreälven.

Den bröt som jag minns bäst var den från slutet av 40-talet. Den tiden var uthållningen* utlagd på privatpersoner som  lagt ett vinnande, lägsta, bud till flottningsföreningen. Mitt för Halvvägsberget, nedanför Lillselet (ca 1,5 mil fågelvägen söder om Lycksele) fanns en trång passage som kallades ôgern. Med en stenkista på ena sidan av älven och en hög backe på andra sidan. Där hade några jättestockar, som det fanns gott om förr, kilat fast mellan några stenbumlingar. Vattnet från Vinlidendammen räckte ju inte till kontinuerligt högvatten hela flottningstiden. Så ibland blev det några dagars stopp för att bygga upp ett vattenförråd igen. Det var under ett sådant stopp som dom stora stockarna fastnade. När sedan vattnet släpptes på, och innan det hade nått rätt nivå,  så hann det komma mera virke och fastna. Så var bröten ett faktum. Allt virke som bara kom och kom packades ihop i en enda röra. Vattnet steg och trängde in i skogen. Min far som hade uthållningen kallade på hjälp. Att lossa bröten för hand var inte att tänka på upptäcktes snart. Det blev det sedvanliga med dynamit. Men det gällde ju att hitta rätt plats för laddningen. Efter några salvor där det regnade splitter från virket så började  bröten röra på sig.
En av gubbarna, från Rödingträsk, hade av någon anledning hamnat på “fel” sida om älven. Han försökte  att springande /hoppande på virket att ta sig över . Men med den goda fallhöjden i älven så accelerade bröten snabbt och mannen  fick avbryta sina försök. Det var ett fantastiskt scenario att se denna mer än kilometerlånga bröt av virke fara nedför älven. Stockar på 5 meters läng virvlande runt, ibland på högkant. Träd som stod nära älven sopades med. det visade sig sedan att hela bröten hade stannat upp precis när den passerat nedre gränsen av uthållningen. Så den blev någon annans elände.

* Uthållningen= En given sträcka efter älven där en eller flera man för en given summa pengar åtagit sig att hålla älven öppen. Samt att när”sladden”kom, d.v.s. slutstädningen efter älven,skulle det inte finnas brötar eller virke kvar på torra land. Som vanligt den tiden var det mycket slit för liten peng. Om vattenståndet var någorlunda jämnt hela tiden var allting lättare. I detta fall var sträckan Mörkforsen (närmare Bratten) och till Överselet ( ner mot Knaften), en sträcka på ca 4 km.

Själv var jag bara med som åskådare, och mannen som hamnade på fel sida kom nog till rätta även om jag inte minns hur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *