Blytungt

Nu har jag kommit till vägs ände vad det gäller min bordtennisträning. Har våndats länge för detta blytunga beslut. Nyss fyllda 75, med ett knä som i det närmaste gett upp, så har jag ändå förstått att allting har ett slut. Känner mej som en svikare mot de två elever som som fortfarande “envisas”med att tro att jag fortfarande har något att lära dom. Det var faktiskt jätteledsamt när jag efter nyåret 2010 gav beskedet att det inte skulle bli någon vårtermin.

Ja tyvärr så blir det att titta i backspegeln i fortsättningen  vad gäller pingis. Men har ändå hållit på med träning av ungdomar i 30 (trettio) år. Många hundratal har passerat min träningslokal under dessa år. Somliga har spelat en kort period på låg nivå. Några har däremot fortsatt länge och nått landslagsklass.

Och höjdpunkterna har varit många under dessa år. 1986/87 var jag lagledare för Västerbottens

flicklag. En oförglömlig helg i Njurundahallen i Sundsvall. När sista bollen var slagen stod vårt lag som svenska mästarinnor. I laget ingick min egen dotter Ulrika, samt två flinka flickor från Robertsfors,  Viktoria och Lena. I finalen mot Skåne drog Lena ett tung lass med tre segrar.

       Guld i elitserien för Öråns sk var också en höjdare.  Men där behövdes förstärkning i laget. Klubben hade ju bara tre egna spelare.  En sista höjdpunkt i detta inlägg.  Forsdalaskolans bästa fyra som tog SM- guld år 2000.  Hade tränat hela laget i ett år före tävlingen.  Av det laget är det bara en spelare som fortsatt med pingis.

30 år är ju en ganska lång tid. Under klubbens och pingisens storhetstid var det verkligen “drag under galoscherna” Jag hade ansvaret för logiet på Tannbergsskolan. Torsdag före Lapploopen var jag klockan fyra på morgonen på Ansia Camping. Drog ihop 150 madrasser från stugorna, fraktade upp dem till Tbg-skolan  ensam. Sedan på fredagkväll var det bäddning i klassrummen, men då hade jag en vältrimmad grupp till hjälp.

Men allting förändras ju med tiden. Pingisen i stort drabbades  ju av en kraftig nedgång.

Klubbens styrelse fick nya kvastar som sopade annorlunda. Klubben  för alla blev snart en klubb för få. De nya kvastarna sopade mest åt sig själva. En utländsk tränare införskaffades för stora pengar som inte alltid var vita. Efter några år var allt raserat. Pengarna borta och likaså de flesta spelarna. Det har varit sorgligt att se  allt som jag varit med och byggt upp har försvunnit. T.ex Kommunmästerskapet  för klasslag som jag startat och drivit framgångsrikt i 7 år är borta. Sista åren deltog 250 spelare från kommunens skolor. När min tränarkompetens helt plötsligt ifrågasattes fanns bara en sak att göra, lämna över till dom som kunde. Resultatet blev att KM lades ner. Största problemet, har jag förstått i efterhand, var att  träningen  jag bedrivit alltid varit gratis. För att få spelarna att betala 100 kr vid varje träningstillfälle direkt i fickan på tränaren var man tvungen att göra sig av med mej. Och det lyckades ju och nu får man skörda det som såtts. Som sagt var , det hinner hända mycket på 30 år.

Men minnena finns altid kvar. Och vill jag bättra på så är det bara att gå ner i träningslokalen i min källare. Väggarna är tapetserade med urklipp och vykort från alla ungdomar som varit här. Dessutom alla pärmar med resultat/protokoll från tävlingar/matcher.— Men saknaden får jag  ändå  lära mig leva med.

lina
En av mina tidigare elever beundrar bilderna från bästa fyran år 2000.

7 svar på ”Blytungt”

  1. Jag tycker att det är coolt att berätta att min pingis, men framförallt mitt liv tog fart i ”Nisses pingiskällare”. För mig är det enormt härligt att blicka tillbaks och tänka mig allt spring från övervåningen till källaren eller tvärtom. Hobbe som väntade på övervåningen samt Kerstins sällskap, fika och prat. Din envisa och tålamodskrävande pingisträning eftersom det ju var både jag och Susanne (och därefter eller innan alla de andra eleverna) som skulle få våra/sina timmar… vilka vi upplevde som obegränsade. Det var liksom ingen tidsbegränsning och det var med röda kinder vi kom hem på kvällen- frustration, trötthet och glädje som blandade känslor.

    Och så var det badminton- och som jag fått slita. Tack och lov är det jag nu som kan utmana andra och retsamt stå på mittlinjen (precis som du Nisse) och spela lång, kort, lång kort till utmattningen är nära. Jag var ju inte alltid bara munter och tror att frustrationen ekade över byn. Saftpaus och på det igen- outtröttlig!

    SM-guldet med Öråns SK var en av många höjdpunkter… och jag förstår att allt du upplevt dessförinnan med Ulrika, klubbens storhet, Västerbotten mot Norrbotten (visst spelade vi tillsammans med Kerstin i lag en gång?! 🙂 ) m.m, allt sådant är så fantastiskt att tänka tillbaks på. Du och Kerstin är helt fantastiska människor- ett team som förgyllt mitt och våra liv och fortfarande gör. Våran obligatoriska frukost när vi är hemma i Knaften bl.a. Ett ”öppet” och varmt hus. Våra tv-kvällar framförallt när det var SM-slutspel i ishockeyn. Och att kunna meddela glada pingisframgångar till den som startade ens ganska otippade karriärval ;)- ovärderligt.

    Innan vi började spela pingis hade vi inte varit utomlands en enda gång… well. Det tog fart därefter. 🙂

    Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst men ska ju bara göra ett blogginlägg. Men ni ska verkligen veta hur fantastiska ni är!!! Kramar! /Carina

  2. TACK Nisse för alla timmar du lagt ner för denna sport. Och för alla ord på vägen du även gett mig!

    Måste bara delge dig något som hände mig i veckan. Åkte ner till Falun och på väg hem delade jag cupe med en kvinna som skulle upp till Umeå. Hon berättade att hon skulle upp och spela bordtennis 🙂 Veteranturnering var det och det visade sig att hon var stora syster till Håkan och Yvonne Littbrandt 🙂 Kändes helt surrealistiskt att prata minnen med henne. Hon minns mycket väl vem du är och Ulrika och Rhode. Även för henne hade ditt engagemang satt sina spår och hon ville att jag skulle hälsa dig så gott. Tyvärr kommer jag inte ihåg hennes förnamn…

    Många kramar
    / Erika

  3. Jag kan bara instämma med samtliga föregående. Jag minns alla timmar av svett och spel i din källare – när jag tittar tillbaka så är pingistiden det som gett mig den grund jag står på i dag. Hela min barndom har jag ”bott” vid ett pingisbord i olika sammanhang och ”andan” av tillhörighet kändes otroligt bra. Tack för alla timmar du ställde upp även för mig, oförglömligt, oersättligt, otroligt. Alla mil i bil, alla nätter på hotell, alla middagar på pizzeria, alla timmar på läktaren, alla matcher som spelades, alla goda råd vid sidbyte – helheten är en massa minnen som gör en glad!!

    Kramar.

  4. Intressant läsning och jag blir påmind av hur mycket du gett av dig själv och din tid till pingisen. Som barn ser man kanske inte alltid, och uppskattar, all energi som föräldrar ger. Det vill säga du, pappa, och så mycket som du ställt upp på mig. Jag håller med He-man att du ska tänka på alla härliga minnen. Visst hade vi skoj ändå, även om det var lite väl spännande ibland!

  5. Visst är det tråkigt att du inte kan spela mer men Nisse du måste tänka på din egen hälsa. Du har gjort mycket för dina elever dom har fått lära sej väldigt goda grunder inom pingisen hos dej. Det är jag väldigt glad o tacksam för .
    Tack för allt som du gjort det har alltid varit väldigt roligt att besöka dej.Vi ses/Förälder till pingis-spelare

  6. Jag blir ledsen när jag läser att du inte kan spela mer.. VEt hur mycket du har kämpat med detta genom alla år jag kan minnas.
    Tänk att så fort det blev lite intresse för pingis och pengar inblandade så kom oxå girighet och idioter och förstörde allt.
    Du har många härliga gamla minnen se till att dessa alltid klingar högst när du tänker tillbaka på allt.

    Syns i vår! Jag tar med käppen du tränar med vänstern… Möjligen har jag en chans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *