Vad hände sedan?

Efter omskolningskursen som jag tidigare berättat om, fick jag anställning hos AMS. Ett vägprojekt mellan Barsele och Forsvik.
Började som utsättarbiträde och meningen var att jag sedan skulle bli utsättare. Ordnade ett veckoboende i Storuman. Kontoret var i Barsele så jag skaffade mig en gammal “bubbla” för att kunna ta mig emellan.
Kort beskrivet så var jag hantlangare åt utsättarna. Men fick också nytta av mina nyvunna färdigheter i kurvstakning. Alldeles egenhändigt stakade jag en kurva medels inryckningsmetoden en bit nedanför Forsvik. Och vad jag har hört av bilister så lär det vara den elegantaste kurvan efter hela E12. Finland och Norge också medräknat, men det kan även vara en skröna.
I alla fall så hände det som brukade hända AMS och deras arbeten. Pengarna, det mesta av dom, gick åt till administration så i december 1964 tog min anställning slut. Men platschefen för AMS hade kontakter sade han, så han skulle fixa något annat. Och faktiskt så blev jag kallad till anställningsintervju hos Nils P. Lundh. 
Kontoret var på Västra Esplanaden 3B 2 trappor upp. Skulle få börja som utsättare på ett VA-jobb i Örviken ca 1 mil från Bureå vid Skellefteälven. Måndagen den 18 jan 1965 skulle jag infinna mig där. Lönen skulle bli 1250 svenska kronor per månad. Milersättning för körning i tjänsten var mindre än 2 kr/mil. Inget traktamente, ej hellre några andra förmåner. Fördyrat boende och helgresor till hemorten fick man träta med taxeringsmyndigheterna om. En sak har jag lärt mig, vanliga enkla löntagare jagas med blåslampa för det klarar taxeringsnämnderna av. Med andra ord så silar man mygg och sväljer elefanter. Har samlat ihop en hel pärm full med avvikelser och överklaganden.
Åter till den 18 jan. Tidigare än tidigt startade resan mot Örviken. Resan gick via Umeå för som medåkande var min blivande fru som skulle på utbildning. Kom så småningom fram och hittade platskontoret.
Platschefen tog genast med mig ut på arbetsplatsen som var ca. 3 km lång. Följande dialog utspann sig: Här har Du en grävmaskin, traktor och ett rörläggarlag. Ta hand om det här, skaffa fram material och se till att det fungerar. Sedan hoppade PC in i sin volvo amazon och försvann med en rivstart. Där stod jag som ett större frågetecken. Allt som jag lärt mig tidigare hade bara handlat om vägar och vägbyggen. Senast jag såg en rörgrav var i början på 40-talet. Då handgrävde vi vattenledningen till torpet.
Nu var goda råd dyra. Lite längre bort fanns en annan kille, med ungefär samma bakgrund som jag, han hade hand om ett annat arbetslag. Gick bort till honom och frågade om han kunde tänka sig att visa mig hur man gjorde. Det var en snäll kille så det löste sig.
Den tiden lade man slanor över diket, band en järntråd emellan som skulle fungera som riknining. Rörläggarna drog ett lod efter tråden för att rikta in rören. Seda skulle det vara bakflukter för höjden/lutningen. Flukterna fick flyttas efter ofta för traktorn som fyllde igen rörgraven pockade på hela tiden. Marken bestod av antingen berg eller lera. Vattenrören var av eternit! och avloppsrören av 225 och 300 millimeter grova betongrör. 
Kämpade på och lyckades väl kara av jobbet så pass att efter Örviken blev det fast anställning.Ett litet gesällprov som jag själv ser det skall jag nämna.
Efter några veckor närmade vi oss en sedan tidigare gjutet reningsverk. I väggen fanns två ingjutna rör som skulle prickas. Ett inlopp och ett utlopp. 70 meter från stationen var de sista nedstigningsbrunnarna. Därifrån och till reningsverket skulle det läggas 2 ledningar samtidigt. Den ena ett inlopp med 3 promilles lutning och så utloppet med 2 promilles lutning. Oj vad jag räknade och mätte. Men vi kom helt rätt på millimetern, då kände jag mig stolt. Det var väl där jag fick någon form av fobi. För mina närmaste, vänner och bekanta brukar säga ibland: Du kommer att mäta ihjäl dig en vacker dag.
Nåväl, innan jobbet i Örviken var färdigt blev det Luleå ett år framåt. Men nu är det slut för denna gång. Fast en grej måste jag tillägga. När vattenledningen av eternit skulle provtryckas så lär ortsbefolkningen i Örviken ha sagt att det var den längsta tesil dom någonsin hade sett.

Ett svar på ”Vad hände sedan?”

  1. Nu förstår jag bättre varför du alltid är så HIMLA noga när du bygger. Blir det inte rätt på MILLIMETERN så gör du om! Men jag måste säga, du gjorde det bra som löste jobbet i Örviken. Heja pappa!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *