En annan historia.

Nu är det 1962.Har under sommaren renoverat “kistan”efter busschaufförsjobbet. Tänkte väl inte ge upp efter en motgång. Sökte mig än en gång  till Stockholm och SJ. Men denna gång till godstransporter inom Stortockholmsområdet.
Sj hade ett bolag som hette SLAB. Garaget var beläget vid Eugeniavägen nära Norrtull. Men den gatan är bortsprängd till förmån för Essingeledens början. I alla fall så var Norra Stationen lossnings/lastningsplats. All godstransport var ackord så det gällde att rappa på. Förtjänsten var ju därefter i början. Hade väl inte riktigt pejl på alla ställen där leverans och hämtning skulle ske.
En gång när jag lossade en hel vagslast med möbler var första adressen vid Centralen. Nästa Hötorget, den tredje vid Nybroviken o.s.v. När jag kom till Nybroviken så hittade jag inte igen de möbler som skulle dit. Då gjorde jag som Hasse Alfredsson brukade säga: “vi tar om det från början”. Vid centralen fanns de saknade delarna så det var bara att byta och allt blev rätt sedan.
Bland de tyngre jobben var när vagnslaster med karbidtunnor skulle lossas och fraktas till AGA på Lidingö. På och avlastning för hand. Virkestransporter från frihamnen i Värtan var också av det tyngre slaget. Ekplank är ett gediget material. Efter Värmdövägen ute vid Nacka fanns flera stora företag. Atlas Copco som bland sina produkter tillverkade bl.a. borrstål.
En gång när jag hade fullt lass från A.C. ingck det en hel del 6 meters borrstål i lasten. Försökte skynda på för om man var vid Norra Stationen före en viss tid så blev man snabbt av med lasten. På den dubbelfiliga vägen låg jag jämsides med en av de beryktade betongbilarna från Sellbergs. Pressade lastbilen allt vad som gick när betongbilen plötsligt försvann ur backspegeln. Tittade framåt och där vid Danvikstull var bommen vid den rörliga bron på väg ner. Vad göra. Hade jag nitat hade nog borrstålet, som låg i en klyka bredvid hytten, varit före mig vid Slussen. “Hä ä ba å åk”tänkte jag och gasade på. Hukade mig lite när jag passerade under den nedåtgående bommen med lasbilen gick fri med minsta möjliga marginal. Brovakten uppe i tornet hade nog blickarna åt annat håll för det blev inga efterräkningar.
Vid olika tillfällen var vi 2 man på bilen. Åkte en gång med en kille, från Vindelns kommun, som också var ny. Eftersom jag varit i Stockholm året tidigare så läste jag kartan och han körde. Vi skulle med en last till Hökens gata på Söder. Lätt som en plätt sa jag lite övermodigt. Åk genom Slussen, ta Värmdövägen och efter ett par hundra meter sväng höger. Allt gick som smort tills jag sa sväng höger. Det var ju det att det var en 30 meter hög lodrät bergvägg där gatan borde börja. Den fanns högt där uppe så det blev att vända och via Hornsgatan ta sig runt. (På Hökens gata besökte jag, vid ett tillfälle under vistelsen i Stocholm, ett mormonmöte. En annan historia.)
Det var många sådana händelser i början där vi kom på villovägar.  Många chaufförer kom långt norr ifrån och hade ingen lokalkännedom i storstan.
Ja så rullade det på. Slarv med mattider, ackordshetsen och en del grinig arbetsledning gjorde sammantaget att det återigen blev”vaj på kistan”. Sommaren 1963 blev det norrut . Kanske lika bra det. Skall man aklimatisera sig i en sådan myrstack tror jag nog man skall vara betydligt yngre än vad jag var. Förmodligen var jag kanske för fast rotad i den norrlänska pinnmon och “ereln”.
Blev så småningom via AF tilldelad en omskolningsplats i Solna/Sundbyberg. Det var på försommaren 1964. Hade just då träffat en rar flicka “där ömsesidigt tycke uppstått”som det brukar skrivas i romaner. Förr i alla fall. Kändes lite tungt att åka iväg 16 veckor. Men det var bara att bita ihop och kliva på tåget söderut igen. Saknaden var stor efter den späda flickan, i sin blå kappa, som stod kvar på perrongen i Lycksele och vinkade tills rällsbussen försvann i kurvan mot bron över Umeälven. Omskolningstiden är en annan mager historia. Men flickan då? Jo Du , den 9 juli 1966 blev hon min fru och är det forfarande.

3 svar på ”En annan historia.”

  1. Va det är roligt, att du skriver om allt som du varit med om. Tänk om fler ville göra det. Jag kan ju komma ihåg när du var i Stockholm, det var första gången jag var där, när mormor Svea, mamma Gun och jag kom ner och hälsade på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *