Ur askan i elden eller friskt vågat en del vunnet.

Året var 1961. Det var april månad Vädret och temperaturen tillät att man kunde sitta en stund och filosofera. Vintersässongen i skogen gich mot sitt slut. Funderade på om det verkligen var meningsfullt att tillbringa resten av livet i det hårda arbete som den manuella skogsavverkningen då var.
         Nä, jag slutar tänkte jag. Men vad göra med 6 år i byaskola som grundutbildning. Hade sett att SJ-Solnalinjerna sökte busschaufförer till sina storstadslinjer. Slog en pling på angivet telefonnummer. Jo visst, välkommen ner sade rösten i andra änden. Hade som tur var skaffat busskort tidigare. Hade övat i 5,5 timmar hos Ernst Olofssons körskola. De flesta övningarna var förlagda till det nya område i Lycksele som kallades “Vällingby”. Där var det bara grusvägar och inte en enda kantsten, m.a.o. lättkört för en nybörjare.
          Nåväl, resväskan packades och jag tog mig in till Lycksele för att påbörja tågresan mot Stockholm. Lyckligtvis ovetande om det  inferno som väntade jämfört med skogen. Den tiden tog tågresan minst 16 timmar. Kom ner så småningom och tog mig ut till “Sumpan”(Sundbyberg) där kontor och garage var belägna. Hade varit till Stochholm en gång tidigare. Under 1950-talet följde jag med en kompis ner för att hälsa på hans storebror som var trafikledare på Bromma flygplats. Men av den resan mindes jag inte mycket så allt kändes nytt.
          Fick börja med att kvittera ut pengaväska och biljettmaskin. Sedan direk ut i storstadstrafiken men en övningsbuss och medföljande instruktör. Efter ett par turer fick jag sedan träna på linjerna med ordinarie chauffören som passagerare. Mellan Norra Bantorget och Solna ,Sundbyberg, Bromma m.fl. stadsdelar västerut fanns 11 olika linjer. Dom skulle man lära sig på 8 körpass. Linjerna gick kors och tvärs och härs och tvärs. Sedan var man helt utelämnad åt att klara sig själv. Eftersom det var enmansbetjäning så var det mycket att hålla reda på. Biljettpriserna började på 60 öre och med 10-öres intervaller upp till ett par kronor. Alla hållplatsnamn skulle ropas ut också. Ibland var det problem att hitta, speciellt när det var mörkt. Men passagerarna höll nog koll för ibland hojtade någon till att “nu kör Du fel”. En sen kväll på linje 8 kom jag till ett fyrvägskäl och hade inte en susning om vart jag skulle. Stannade bussen , snurrade på stolen och frågade: Kan någon tala om vart jag skall köra. Det löste sig snabbt.
            Bostadsfrågan löste arbetsgivaren. Sj hade ett gammalt stenhus vid Södra stationen . Adressen var Timmermansgatan på Söder. Rätt långt från Sumpan men så var bara. Rummet uppvärmdes med fotogenkamin. Vi var tre “utombyssar “som delade lägenhet och alla hade olika tider. En Göteborgare en från Gävle/Dala distriktet och så jag från  Lappland. Det var ruggigt den vintern. Det var 18 grader kallt i Stockholm och mycket snö. Det blåste snålt mellan husväggarna när man klockan 05;00 på morgonen skulle ta sig till garaget. Usch vad jag frös. Det var nästan som en känsla “ur askan in i elden”. 
                Men skam den som ger sig lätt. Lärde mig snart att hitta och ropa rätt hållplatser. T.o.m. hålla tidtabellen. Så det blev så småningom rätt skoj och med en fast linje blev det ganska invant. Delade linje 3 Duvbo—Bantorget med en tjej som kallades Bettan. För- och eftermiddag varannan vecka.
En del episoder finns i mitt minnesarkiv. Skall återge ett par sådana. I lokaltrafiken gällde påstigning  framdörren och avstigning  bakdörren när det fanns påstigande vid hållplatsen. En del envisa människor skulle ändå ibland tränga sig ut framme medan påstigning pågick. En morgontur ut mot Sundbyberg var jag noga med att påpeka : Avstigning genom bakdörren, och öppnade inte framme förrän passagerarna gick så att säga rätt väg. När vi närmade oss Vretens hållplats såg jag i backspegeln att tanten,”som alltid skulle ut genom framdörren,” var med på turen. Hade nog låtit lite grinig den morgonen. Tyckte mig känna 70 par ögon i ryggen. Hur skulle jag nu agera. Tankarna irrade, för gumman var ju gammal och den tiden hade yngre respekt för dom äldre. Beslutsångesten växte, men jag hade turen på min sida för det fanns ingen påstigande vid hållplatsen.
En tjurig gubbe skull stiga av vid fotbollsstadion. Han vägrade gå ut vid bakdörren. Han satte sig igen med orden: Jag känner generaldirektören för SJ, så det skulle nog bli andra bullar. Han åkte till ändhållplatsen och där klev han ur. Men ingentig hände. Vid det tillfället varjag medåkande.
Efter knappt ett år sade min mage stopp. Oregelbundna arbetstider. slarv med mat, samt en del stress gjorde sammantaget att “det blev vaj på kistan”.  Åkte hem för rehab ´över sommaren för att efterföljande höst prova på godstransporter på SJ:s bolag SLAB. Men det bli en ny historia.Tyvärr har jag inga bilder på detta inlägg för lådkameran var nyss uppfunnen, tror jag.  Detta är nog lika sant som att min hörapprat ger signal när satelliter passerar.

2 svar på ”Ur askan i elden eller friskt vågat en del vunnet.”

  1. Alltså du är ju otrolig:) Tur att du inte hamnade i sthlm!!! Ellerja, de hade ju i och för sig behövt fler som du där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *