Pensionärsvisan.

Många långa dar, passerat ridå.
Snart så kom den dagen, pension jag skulle få.
Visst hade jag väl ont, i armar o ben
Börja känna trötthet, till jobbet var jag sen.

Refräng:
Jag vill inte förneka, minst setifem.
Jag har blivit gammal, och hör till dem
som skall vandra på vägen, varenda dag,
Och berätta för andra. hur ont jag ha.

Ändå känns det bra, att vakna upp var da.
Sovit lite dåligt, men gumman hon var gla.
Kaffet det var gott, och gröten likaså.
Nu så är den stunden, till toan jag skall gå.
 
Refräng: Jag vill inte förneka, minst sextifem
jag har blivit gammal ——————- 
 
Jag som trodde att, prostatan var en fru.
Ett besök hos doktorn, och annat vet jag nu.
Även medicin, som hette östrogen.
Trodde jag rätt säkert, var för kvinnans ben. 

refräng: Jag vill inte förneka, minst sextifem
jag har blivit gammal ——————-

Åldern den tar sitt, och rynkorna blir fler.      
Finns nu på oss alla, när vi i spegeln ser.
Varje dag som går, är lyckan stor och sann.
Vi får inte glömma, var rädda om varann.

Refräng: Jag vill inte förneka, minst sextifem.
Jag har blivit gammal ——————–
Denna finurliga visa har skrivits av Dan Hedström.
Han är bosatt i Vormsele vid Vindelälven.
Dan har även lovat mig att lägga ut den på bloggen.
Melodi: Sju ensamma kvällar.

4 svar på ”Pensionärsvisan.”

  1. Tyvärr skulle det lika gärna kunna vara mig det handlar om, man börjar ju med antiwrinkle cream vid 25 idag:)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *